När snön faller

Kapitel 32

Dagens låt: Eyes on fire – Blue foundation

Ja... jag lyssnar fortfarande på den här låten. Problem?

***

"Så," börjar Liz och kör ut bilen till mitten av vägen igen. "Varför tycker Jason om dig?"

Jag sätter andan i halsen samtidigt som jag spänner fast mig. Mina ögon blir lika enorma som tefat, för jag kan verkligen inte tro på det hon nyss sa.

Det finns inget spår av avundsjuka i hennes röst. Är det för hon tror hon har bättre chans än mig? Det är klart hon har, Jason vill endast att han och jag ska vara vänner... eller nej, det gör han ju inte. Det är bara det att det var det han föreslog och jag accepterade.

"Va?" Jag blir av någon anledning inte generad, utan bara chockad. "Jag har precis satt mig i bilen och det är din första fråga?"

"Ja." Hon tar upp ett par mörka, runda solglasögon ur handskfacket. "Jessieboy är någon man måste hålla koll på. Jag vill veta varför han är så intresserad av vissa människor. Du förstår, han gör lätt om sina misstag."

"Jessieboy?" upprepar jag och passar på att studerar hennes perfekta, långa naglar och lagom små händer som är slutna om ratten. De skulle passa precis i Jasons handflator.

Gud, jag vet inte varför jag fortsätter anta att de har något tillsammans. Jag menar, han har ju aldrig nämnt henne så varför skulle de ens pågå något mellan dem?

"Ja, jag brukar kalla honom Jasminriset också, men såfort han hör Jessieboy blir han alldeles röd om ansiktet och måste ta en cigg. Har du hört att han slutat röka förresten? Han smsade mig igår och skrev att han åtminstone skulle försöka. Jag tror han inte klarar tolv timmar till. Har han sagt det till dig?"

Pratkvarnen vänder blicken mot mig. Jag sväljer hårt och för en stund glömmer jag smärtan i benen och Dave.

Nej, han har inte sagt något om sitt rökande. Varför har han inte det? Vi skulle ju vara vänner, eller hur? Vänner berättar saker för varandra. Och varför slutade han ens? Så fort jag försökte få honom att låta bli cigaretterna gick det bara utför. Det slutade med att jag själv satt och rökte i mitt rum. Vad fick honom att ändra sig?

Liz verkar känna honom riktigt bra.

Hennes läppar formar än en gång ett charmigt leende. Jag kan inte vara arg på henne när hon är så vänlig mot mig, men jag kan ändå inte komma över det faktum att hon vet mer än vad jag gör. Åtminstone när det gäller Jasons rökning. Förresten, varför finner jag henne så vänlig? Kanske är det sättet hon pratar på? Tonen i hennes röst?

Hon sätter på sig de mörka glasögonen och fäller ner solskyddet. Hon studerar sig själv ett tag. Växlar blick mellan vägen och spegeln. Plötsligt får hon djupa, oroade veck i pannan. Hon ger ifrån sig en djup suck och tar fram ett blodrött läppstift ur fickan som hon målar runt munnen.

"Jag hatar att det försvinner hela tiden." mumlar hon. "Läppstiften, alltså. Färgen ska ju sitta kvar, eller hur? Nåja, det kan inte hjälpas. Jag ska ändå ut och shoppa imorgon. Då blir det nya kläder, smink, skor. Ja, allt blir nytt!" Hon fäller genast ihop solskyddet innan hon blinkar med ena ögat åt mig. "Anyway, så frågar jag än en gång. Varför gillar Jessieboy dig? Jag är väldigt nyfiken."

"Han gillar mig inte." svarar jag snabbt. Lite för snabbt, faktiskt. För han gillar ju mig. Mer än en vän. Men av någon anledning tyckte han det räckte. Varför? "Inte på det sättet, i alla fall. Vi är antagligen bara vänner."

"Vänner?" Hon skrattar till. Det låter milt i mina öron och påminner om en skolfrökens. Hela hon verkar pigg och positiv till allting, och ändå ser hon stentuff ut. "Man är inte vänner om man hånglar upp varandra!"