När snön faller

Kapitel 9

**

"Sa han verkligen så?" frågar Amy mig i telefonen och börjar skratta. Det har gått några timmar sedan jag pratade med Jason efter provet, men jag kan fortfarande inte få händelsen ur huvudet.

"Ja, och just med den där allvarliga rösten." säger jag och skrattar lika mycket. "Du borde hålla dig borta från mig, gullet. Asså, vem tror han att han är?"

"En rysk maffiaboss som kommer mörda dig i sömnen."

"Amy, sluta!" Trots att jag är seriös kan jag inte sluta skratta. Jag vet att det är taskigt att driva med honom som vi gör, men det han inte vet mår han inte dåligt av, eller hur? "Verkligheten är inte som dina böcker."

"Men det är lite läskigt, tycker du inte? Att han sa så?"

Trots att hon inte kan se mig rycker jag lätt på axlarna innan jag lägger mig ner i sängen och tittar upp i det blanka och trista taket. "Inte läskigt. Bara lite oroväckande. Vem vet vad den killen är kapabel till."

"Du sa ju att du inte trodde han var så hemsk."

"Det tror jag inte, men om det är en sak jag märkt om Jason är det hans humör. Det ändras väldigt snabbt."

"Grace, som du sa, verkligheten är inte som mina böcker, du bör inte grubbla för mycket på en kille som sa åt dig att hålla dig borta. Om jag inte har fel kommer han ignorera dig imorgon."

Jag fnyser till. "Om han ens är där."

"Jag är allvarlig. Du är inte Nathalie. Du umgås inte med såna killar och skulle inte kunna hantera dem."

"Ursäkta? Var det där en förolämpning?"

"Jag är bara ärlig." Hon låter vänlig på rösten. "Du och jag, vi hör inte hemma i den världen."

"Tänk om jag inte hör hemma i någon värld?" konfronterar jag och känner mig genast arg och besviken på henne. "Tänk om jag bara är någon mitt emellan?"

"Grace, jag älskar Nathalie, men tycker du inte hon är en aning-"

"Vadå? En aning vadå?"

"För mycket?" Rösten är tvekande, nästan försiktig. Jag suckar irriterat och dunkar bakhuvudet i kudden en gång.

"Lyssna, Amy, jag förstår inte vad det här kommer ifrån, du är säkert trött. Vi pratar mer imorgon."

Paus. "Okej," ännu en till tystnad. "men tänk över det jag sa. Håll dig borta från Jason. Han kommer bara orsaka trubbel."

Jag svarar inte utan lägger på med en gång.

Ingen ska säga åt mig vad jag får och inte får göra. Inte Amy. Inte Nathalie.

Speciellt inte Jason.

Innan jag släcker nattlampan lovar jag mig själv att från och med nu ska jag göra tvärt emot vad alla säger. Jag ska konfrontera Jason och lära känna honom.

Vem vet var resan tar mig? Kanske kommer jag vara lycklig när den är slut? Eller förkrossad?

Men det är en sak jag är helt säker på och det är att den börjar här och nu.

***

När jag kommer till skolan morgonen därpå är jag fast besluten om att hitta pojken från helvete.

Nej, inte Noah.

Jag vet att det är Noah som egentligen är från helvetet, men det var mitt första smeknamn till Jason och jag tycker om att ha det så. Pojken från helvetet.