När snön faller

Kapitel 29

Det är varmt inne i huset, vilket förvånar mig. Det har sett öde ut i flera dagar. Hur länge har han varit här? Värmen är välkomnande och jag slutar genast att hacka tänder. Det rinner vatten från håret och mina kläder. Dave noterar det och nickar.

"Du kan ta av dig jackan och hänga den på kroken där borta."

Han försvinner iväg före till ett annat rum. Precis som förra gången jag var här, och han är precis som jag minns honom. Full av energi och gästfrihet att det sprakar om det. Hur kommer det sig att jag inte skrämdes av den sidan förut? Då tyckte jag bara den var udda. Nu får den mig att vara på min vakt.

Jag gör som han sagt och hänger av mig jackan på galgen. Mobilen är fortfarande i min jeansficka med Jasons nummer inknappat. Allt jag behöver göra är att trycka på den gröna luren, och om Dave försöker med någonting kommer jag ringa Jason.

Tveksamt går jag efter honom till vardagsrummet. Han betraktar sina tavlor som hänger på väggarna och magen knyter sig. Sist jag befann mig i detta rum mindes jag att jag sett på de tavlorna. Jag hade tyckt att de såg ovanligt beskyddande ut. Som om de försökte varna mig för fara. Då tyckte jag det var dumt, men nu önskar jag att jag lyssnat på dem. De varnade mig för Dave.

"Jag älskar tavlor." säger han plötsligt utan att slita blicken från väggen. "Speciellt de här. Tycker du inte? Det fångar landskapen."

Jag sätter armarna i kors över bröstet och drar en djup suck. "Varför är jag här, Dave?"

"Du vet varför du är här." Hans röst är raspig och kall. Långsamt vänder han sig om och går sin väg. "Det är dags för frågesport."

"Du verkar inte särskilt farlig." Jag går efter honom med höjt huvud. "Var alla hoten över telefon ett skämt?"

"Ja, kanske." Han är på väg ut till hallen igen när han plötsligt snor runt och vänder riktning mot mig. Draget får mig att frysa till, alldeles förvånad. "Eller, så verkar jag snäll just nu för att du senare ska bli ännu mer rädd för mig." Han stannar några centimeter framför mitt ansikte. "Om du vill överleva den här dagen, föreslår jag att du gör exakt som jag säger." Den allvarliga minen håller i sig ett tag innan han får upp ett lekfullt flin. Därefter skrattar han. "Du är tuffare än jag minns dig. Kommer du ihåg sist du var här? När du rodnade för minsta lilla?"

Han försvinner iväg till köket och jag vågar inte gå efter honom. Jag stannar kvar. Med tanke på vad som hände när vi sist stod i hans kök tillsammans så undviker jag att gå in där. Det känns inte ens tryggt att vara här inne.

"Jag är inte den personen längre." ropar jag till honom. "Hon är borta och kommer inte tillbaka."

"Vad hände?"

Istället för att svara går jag runt i det stora rummet. Vad hände? Jag gjorde mig fri från Noah.

Tavlorna skrämmer mig. Bara av att snegla på dem får hjärtat att stanna. Jag hör Dave pyssla i köket och skramla med glas. Jag har en stor misstanke om att han tar fram vin igen.

Det känns som om alla händelser från sist jag var här upprepar sig. Gör han det omedvetet eller för att driva med mig? Han har åtminstone en tröja på sig nu.

Jag sväljer och låter fingrarna dra på ena hyllan. Träet känns hårt under min hud. Än en gång frågar jag mig själv vad jag gör här. För att ta reda på information, men är verkligen den informationen värd mer än mitt liv? Nej, absolut inte. Så vad i helvete gör jag här?

En bok fångar min uppmärksamhet. Dess rygg är utsmyckad i snirklande prydnader som är i guld och silver. Den glimmar till i lampans ljus och jag tar försiktigt ut den. Den är ömtålig. Sidorna är gula och vikta. Den är däremot inte dammig, men det är inte så konstigt eftersom de precis legat i flyttlådor.