När snön faller

Kapitel 34

Jag är så arg att jag skulle kunna döda någon.

Okej, inte riktigt. Men ni fattar vinkeln. Jag förstår fortfarande inte hur Jason kunde göra så mot mig. Hur han kunde sätta mig i en position där jag var tvungen att slå honom för att få den jäveln att förstå.

Jag tänker inte leva ett liv där jag väntar på min drömprins. Antingen får han stanna med mig och vi lever lyckliga i alla våra dagar, eller så hittar han Askungen och flyr iväg med henne istället. Hur som helst skulle jag aldrig vilja ha Jason som en vän. Det skulle jag inte klara av. Min kropp skulle brytas ner bit för bit varje dag tills det bara finns ett dammkorn kvar.

Jag suckar frustrerat och drar handen genom mitt tjocka hår. Min blick glider ner till mina vader för tionde gången på mindre än en minut. Jeansen döljer bandagen och såren som är nytvättade. Jag höll mitt ord och baddade lite sprit över skadorna, och det gjorde ondare än vad jag först väntat mig. Men Jason har rätt. Det kan lätt bli infekterat och om jag vill hålla såren hemliga är det bäst att jag hjälper dem att läka så fort som möjligt.

Mina tankar vandrar tillbaka till Jason. Varför kan han inte bara ge mig ett svar? En bekräftelse på vad han vill att vi skulle vara.

Och vem fan är Liz? Det hann jag aldrig fråga innan han försökte kyssa mig. Varför pratade hon med honom? Och vad pratade de om? Varför gav hon honom en mjuk kyss på kinden? Som var så ömtålig att han kunnat vara av äkta glas.

"Grace!" Mammas röst ekar enda upp till mitt rum. "Det är mat!"

Mat. Potatis och lax. Bra. Då kan jag döda herr potatis precis som förra gången jag var irriterad på pojken från helvetet.

När jag kommer ner till matrummet är bordet redan dukat och det ger mig dåligt samvete. Det är jag som alltid förbreder maten innan mamma och pappa kommer hem, men just idag har tanken inte ens slagit mig. Men mamma verkar alldeles okej med det och ger mig ett stort leende när jag kommer ner.

Konstigt.

Hon brukar alltid tjata om att jag hjälper till för lite här hemma, och nu när hon har värsta chansen missar hon den.

När jag sätter mig på min plats lägger jag märke till några mer udda saker. Pappa läser inte sin morgontidning. Han gör det ju varje kväll. Till och med på mina födelsedagar. Vad är det som förändrats nu? Dessutom har de tänt ljus. Levande ljus som skiner upp rummet vi sitter i.

Jag tittar på en av lågorna och kommer att tänka på cigaretterna som fortfarande ligger uppe på rummet. Ja, jag lovade att göra mig av med dem, men när jag väl skulle slänga dem i soporna kunde jag inte förmå mig att göra det. Inte för att jag någonsin kommer röka igen. Det är bara det att jag vill ha dem där. I fall att.

"Vad firar vi?" frågar jag tillslut när jag ser att mina båda föräldrar är uppklädda.

Pappa har skjorta och mörka byxor. Håret är kammat och han måste rakat och duschat sig nyligen. Det doftar rakvatten och schampo om hela honom. Och jag tycker det är helt fel. För doften påminner för mycket om Dave och det får mig bara att vilja kräkas.

Mamma är klädd i den vinröda klänningen vi köpte i somras och den sitter tajt om hennes slanka kropp. Det orangea håret, som jag även fått ärva, vilar i små lockar mot hennes axlar, men hon på sig att diadem som dragit bak lite av håret för att framhäva den ljuvt formade munnen och de långa ögonfransarna. Om halsen och i öronen hänger det guld och diamanter. Inte mycket, men de är äkta och jag känner en liten avundsjuka bildas inom mig. Hon är verkligen vacker för att vara en kvinna i snart fyrtioårsåldern. Och jag som är sjutton känner mig inte ens hälften så fin.