När snön faller

Kapitel 27

Dagens låt: "Too young to love "– Boy Epic

Wow, det här är verkligen inte hans stil, älskar ändå låten.

***

Ett sms är allt som behövs för att få mina händer att darra.

Min andning har försvunnit. Borta. Gömt sig i ett skal av skräck. Färgen rinner långsamt av mitt ansikte och något blockeras för min hals. Frågor snurrar runt i huvudet samtidigt som allt står stilla. Jag vågar inte ta upp mobilen. Rädd för vad det ska stå i meddelandet.

Min blick letar sig ut genom fönstret igen. Lampan är fortfarande tänd. Jag kommer ihåg vad Jason sa förut. Han gillar att manipulera folk, leka dödliga lekar och skrämma livet ur en. Han gör mig i alla fall livrädd just nu. Med darrande händer tar jag upp mobilen. Jag måste ju vetat vad han skickat. Det spelar ingen roll om han kommer hota mig till döds eller bara jävlas. Mobilen halkar till på grund av handsvetten. Jag är så nervös. Rörelserna är långsamma, försiktiga, som om allt vore av porslin.

Med en kraftig sväljning öppnar jag upp meddelandet och blundar för några sekunder. Därefter tar jag ett djupt andetag och läser.

Jag ser dig från mitt fönster

Texten är suddig, otydlig och en stor klump bildas i min mage. Det är som någon dränker mig med is. Vad håller han på med? Leker med mig? Ja, men varför? Hjärtat krymper långsamt ihop inom mig. Jag får ingen luft.

Rent automatiskt tittar jag ut igen, ner till Daves hus. Om han ser mig, vart står han någonstans? Jag granskar varje millimeter av byggnaden. Letar efter det rätta stället där jag kan hitta honom. Hitta en obehaglig, psykotisk man vars avsikter är för skrämmande att tänka på.

Ska jag ringa polisen?

Mobilen vibrerar ännu en gång i min hand.

Se inte så förvånad ut. Titta lite åt vänster.

Jag kan bokstavligen känna flinet han hade när han skrev det. Jag sväljer än en gång och gör som han säger och flyttar blicken.

Och där står han. Bredvid de bortdragna, röda gardinerna. Jag ser honom i för sig inte så bra, men gestalten är klar och tydlig och jag känner igen det halvlockiga håret.

Jag bestämmer mig för att skriva ett svar tillbaka. Trots att jag börjat kallsvettas och darrar som aldrig förr är jag omänskligt lugn.

Dave. Då var det alltså du som smsade mig förut med.

Den frågan har jag ställt mig själv rätt länge. Det har ju aldrig varit säkert att det varit han, men nu måste det väl vara det. I för sig så smsar han med dolt nummer, och vet inte om det är samma dolda nummer som tidigare. Det måste varit han som smsade att jag skulle gå ner i den där lokalen.

Dave tar upp mobilen innanför sitt fönster och läser. Det dröjer inte länge innan jag får ett svar.

Nej, jag hade fullt upp att gömma mig i källaren.

Jag stelnar till. I så fall... vem var det?

Ingen du känner.

Vad gör du här? Gjorde du inte en deal med Jason att hålla dig borta från stan?

Han väntar med att svara och går bort från fönstret. Jag ser honom inte längre.

Han bröt den dealen. Därför är jag tillbaka

Jag ryser, sätter mig ner på kontorsstolen och kan inte slita ögonen från skärmen. Hela tiden påminner mitt medvetna att jag smsar med en sjuk människa. Någon som borde sitta bakom galler. Vad jag gör nu är att gå med på reglerna hans lek innehåller. Den leken han bestämmer över och den lek han kan vända närsomhelst.