När snön faller

Kapitel 41

Dagens låt: "Var beredd" – Lejonkungen

Haha, jag har hamnat på Disney-spåret igen.

Kram!

//Delenainmyheart

***

Claires pov:

När skoldagen är över och alla gått hem stiger jag ut från badrummet. Jag har själv gömt mig därinne i väntat på att kapprummet ska bli ledigt. Jag hatar uppmärksamhet lika mycket som Jason. Vi båda föredrar att vara själva än med andra personer. Det är lugnande.

"Tack för du väntade." säger jag till Noah som sitter i soffan med mobilen i handen.

Han ger mig ett hastigt leende och ställer sig upp. Den stickade mössan hänger löst över öronen och ner för bakhuvudet. Det slår mig än en gång varför Grace föll för honom. Inte bara för att han ser så oskyldigt perfekt ut, men också för hans ögon. De lyckas alltid slå andan ur mig.

"Du." börjar han samtidigt som jag låser upp skåpet för att hämta min väska. "Jag måste hem. Det blir ingen fika."

Hjärtat sjunker i bröstet på mig och jag vågar inte se på honom." Åh." Det sticker till i armarna. "Okej."

"Jag är ledsen, men den senaste veckan har jag haft så mycket att göra, och det har jag fortfarande."

Mycket att göra? Alla uppgifter ska redan ha varit inlämnade och de allra svåraste proven är avklarade. Han ljuger. Är det för att han inte vill vara med mig? Ja, så är det antagligen. Än en gång känner jag behovet av att stänga in mig någonstans och ta fram rakbladen.

Men de ligger hemma.

"Jag förstår." säger jag tyst och lägger ner böckerna i väskan innan jag stänger skåpet. "Jag har ändå annat att göra."

Noah kommer fram till mig och vänder runt min kropp så jag ser rakt in i de där förtrollande ögonen. Om jag trodde på myter och sagor skulle jag säga att han var en ängel. Sedan ger han mig ett leende som får hjärtat att smälta.

"Vi ses imorgon," mumlar han. "okej?"

Allt jag kan göra är att nicka. Hans närvaro bedövar mig ända ut till fingertopparna.  Han kysser mig på kinden. Det är ingen varm och välkomnande kyss, utan något som han verkar tvinga sig själv att göra. Det gör mig arg och irriterad, men jag kan inte erkänna det. Han är den enda som faktiskt är med mig. Som spenderar sin tid med den tysta och blyga tjejen. Den chansen kan jag inte kasta bort.

"Noah." säger jag precis innan han ska gå iväg. "Är det sant vad Grace sa? Att du är lycklig med mig?"

Han stannar till, vänder ansiktet mot mig. "Sa hon det?"

Jag nickar.

Leendet blir bredare på hans läppar. "Det är sant. Jag är lycklig."

Sedan går han iväg och lämnar mig ensam som så många gånger förut.

Illamåendet stiger i kroppen. Nu när jag inte ska fika med Noah har jag inget annat att göra, vilket betyder att jag kan tjäna ihop pengarna som jag är skyldig Jason. Det var en dum idé att slänga iväg drogerna. Min egen bror hatar mig. Det känner jag på mig.

Men om jag lyckas få tag i den summa jag är skyldig, kanske han förlåter mig?

Och jag vet exakt vart jag ska få tag i de pengarna någonstans.

Graces pov:

Klockan tickar mot sen eftermiddag och nervositeten stiger inom mig. Dave kommer ringa ikväll. För varje sekund som går, närmar jag mig att få höra hans obehagliga röst. Hans hot. Hans retsamma ton och lilla lek som jag lyckats bli en del av. Varför skrämmer han upp mig? Kan det verkligen vara så roande för honom? Njuter han av det? Det skulle inte förvåna mig om han gjorde det.