När snön faller

Kapitel 50

Dagens låt: "Another love" – Tom Odell

***

Jasons pov:

"...Fortsätt vara den Jason som jag ser hos dig. Ditt riktiga jag. Snälla, sluta med våldet och... jag hoppas vi ses snart."

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Graces meddelande nu. Jag har suttit i mitt rum hela kvällen med telefonen mot örat och hört hennes ljuva röst om och om igen. Trots att jag intalar mig själv att jag hatar henne, är det inget jag kan gå igenom med. Hon är ingen person jag bara kan glömma. Hur klyschigt det än låter är hon min första kärlek, och alla vet att det är inget man kan skaka av sig. Jag tror inte jag kan älska någon annan på det sättet. Inte med passion eller trygghet. Faktiskt, så tror jag att jag inte kan kyssa en annan människa. Bara tanken får mig att rysa.

Det har gått några timmar sedan Grace spelade in meddelandet. Jag undrar vad som händer henne just nu. Har Dave skadat henne? Tänker han göra det? Är hon okej? Behöver hon min hjälp? Jag sluter ögonen och tränger undan tankarna. Jag litar på henne och vet att hon är tuff. Det var hon redan innan vi träffades, bara att hon inte visste om henne. Noahjäveln hade tryckt ner henne tills hon bokstavligen var hans slav.

Mina händer skakar så kraftigt att jag inte kan hålla dem stilla, även om jag försöker. Ett tag hjälper det med whiskey. Kroppen domnar bort på ett obeskrivligt sätt, även tankarna. Men efter ett tag vaknar händerna till liv igen och då har jag ingen kontroll över dem.

Därför dricker jag mer samtidigt som jag än en gång lyssnar på Graces meddelande.

Hennes röst är varm och mjuk. Jag kan höra att hon ångrar sig. Hon vill ha mig tillbaka, och faktum är så vill jag ha tillbaka henne. Men det kan jag inte tillåta. Hon har haft rätt hela tiden. Jag är ett kontrollfreak, och utan kontroll har jag inget. Inte ens Grace kan hindra det.

En plötslig knack på dörren får mig att rycka till. Jag lägger mobilen åt sidan men forsätter ha glaset i den darrande handen.

"Kom in."

Claire öppnar min sovrumsdörr och släpper in lite ljus i rummet. Lampan är helt släkt och gardinerna fördragna. Hon suckar och tänder lamporna i fönstret via knappen så ljuset skiner genom det tunna tyget. Därefter ser hon på mig.

"Jason. Du har inte lämnat det där rummet på flera timmar. Det finns lasagne framme. Kom ut nu."

Jag stirrar på väggen mitt emot mig och tar en klunk av whiskeyn. Den bittra smaken kittlar i min hals. "Nepp."

Hon suckar. "Vad än Grace gjort mot dig måste du vara riktigt förbannad på henne."

Jag är inte förbannad på henne. Jag är förbannad på mig själv. Men, man kan ju alltid låtsas.

"Gå härifrån." mumlar jag. "Jag vill att du går."

"Hur mycket har du druckit egentligen?!" Hon rusar in i rummet och lyfter upp flaskan som står på nattduksbordet. Den är halvtom. Nu är det hennes tur att darra.

"Vad i helvete, Jason! Och du har dessutom rökt! Det stinker fan härinne. Och varför har du inte klätt på dig? Du har väl inte tagit droger också?"

Jag blänger på min lillasyster. Hon har inget med det här att göra överhuvudtaget. Förresten har jag inte orkat ta på mig något annat än underkläderna. Vad är meningen med det när jag ändå vill vara ifred?

"Hörde du mig inte? Ut!"

"Har du tagit droger?"

"Nej!" Och det är sanningen. "Du spolade ju ner allt! Kan du gå nu så jag slipper se dig?"