När snön faller

Kapitel 53

Det finns två saker ni bör veta när ni kysser Jason Carter.

Det första är att han är underbar på det. Allvarligt, allt han gör är alldeles perfekt. Eller så kanske jag tycker så för jag älskar honom så mycket. Men spelar det någon roll? Han är bra på det han gör, trots de nervöst darrande händerna, så är det alldeles underbart.

För det andra är han bara min så ni kan hålla tassarna borta!

Nu står vi så hårt ihoptryckta mot varandra att om någon skulle öppna dörren kommer vi garanterat falla ner på golvet. Och inte ens då skulle jag sluta kyssa honom. Jag vet att det här inte är bra. Jag vet att jag inte bör vara såhär beroende av honom efter så kort tid tillsammans. Jag vet att vi bör prata om Dave istället. Jag vet att jag ska ge honom brevet.

Men det skiter jag fullständigt i. Kan jag för en gångs skull inte ge några minuter av mitt liv till honom utan att behöva tänka på annat?

En hand trevar upp till bakre delen av min nacke och för mig ännu närmre honom, om det ens är möjligt. Ett pirr far genom kroppen när våra tungor möts och för en stund stannar hela världen upp. Jag har glömt när jag slöt ögonen.

Undra vad han tänker. Går han igenom hur han ska göra för att kyssa mig? Eller står tankarna still för honom? För mig både snurrar och stannar tankarna och jag vet knappt vad som händer. Allt jag vet är att han kysser mig.

När jag känner hans tunga mot min är det som tusen fyrverkerier exploderar inom mig och jag kan inte hjälpa att stöna till. Skyll inte på mig! Det är han som smakar så otroligt gott. Gud, jag vill inte att han ska sluta.

Men, självklart är det någon som slutar. Och till vår båda förvåning är det jag. Annars brukar det vara han som hämtar andan först.

"Jason..." Jag sväljer och sätter två händer mot hans bröst. Jag kan känna hjärtat dundra under revbenen. "Var det där ett ja? Ger du oss en chans?"

För jag måste vara helt säker. Om han tvekar, kommer jag också göra det. Ett litet leende sprider sig på hans läppar, men det tar en stund innan han svarar. Som om han verkligen måste tänka igenom det ännu en gång.

Och så skrattar han milt. "Gullet, behöver du verkligen fråga? Jag tycker inte om det, men jag tycker inte heller om tanken att behöva lämna dig." Han lutar pannan mot min, sväljer. Handen ligger fortfarande tätt tryckt bakom min nacke.

"Jag har saknat dig." säger han sedan. "Så jävla mycket."

Jag fnyser till, men ler jag med. "Du har visat det på ett rätt konstigt sätt. Med tanke på att du ignorerat mig en hel del."

"Jag ville bara skydda dig."

"En sak är säker," jag lyfter bort hans hand och lägger armarna runt hans egen nacke istället. "jag kommer aldrig låta dig skydda mig på det sättet igen."

Det ser ut som han tänker kyssa mig igen. Han lutar sig närmre och ser djupt in i mina ögon. Det blir alldeles varmt inombords. Men så är det som han kommer på något riktigt viktigt och avbryter sig själv.

"Dave." andas han mot mina läppar. "Hur gick det med Dave?"

Brevet.

Har Jason glömt bort att jag nämnde föremålet jag skulle ge honom? Han drack ju ändå rätt mycket igår. Men jag vet att minnena långsamt kommer sippra tillbaka till honom. Så han skulle få reda på det förr eller senare. Dessutom hade jag redan tänkt berätta om brevet. Jag bara... kom av mig.

Med ett steg kliver jag bort från honom. Det skapar ett plågsamt avstånd mellan oss. Hjärtat bankar fortfarande hårt i bröstet. Jag kan höra det slå i öronen, och jag undrar om han också kan höra det. I så fall skulle jag inte bli förvånad.