När snön faller

Kapitel 58

Dagens låt: "Tell me you love me" – Boy Epic

***

Den natten drömmer jag fruktansvärda drömmar. Jason måste smittat mig på något sätt. För jag ser än en gång rummet framför mig. Rummet och pojken som gråter av att bli inlåst. Och jag hör slagen. Ett efter ett och tillslut mår jag så illa att jag inte kan tänka.

Och skuggorna i hörnen blir till bilder av Daves flin samtidigt som han skär mig med en glasskärva. Jag skriker och försöker sparka, men sitter fast i något kletigt och tjockt. När jag vänder ner blicken för att se vad det är märker jag blodet. Blodet som vägrar släppa taget om min hud.

Jag hör Noahs röst som ber om förlåtelse, långt bort i fjärran. Men tonfallet är alldeles tomt. Han är ett skal. Snart börjar Jason också prata, men jag kan inte höra vad han säger. Han är för långt bort. För avlägsen. Då skriker jag igen och försöker springa till honom, men blodet är som klibbig tjära. Jag kommer inte ur det!

Plötsligt tonar sig mammas och pappas gestalter upp framför mig. Min mor är klädd i en vackerbrudklänning och har ett oändligt långt släp. Hon ler mot pappa, och trots att jag ropar på hjälp hör de mig inte. Jag dras ner i blodet. Min röst blir hes, trasig, vass och tillslut kan jag inte andas. Dave fortsätter skära i mina vader, ben, armar och tillslut är hela min kropp täckt av tjocka sår från skärvan.

Då vänder sig pappa om mot mig. Hans ögon är tomma. "Du är en besvikelse." säger han. "Vi älskar Noah mer än vad ni någonsin älskat dig." och mamma upprepar hans ord. Jag är tvungen att hålla för öronen, men då blir deras röster bara högre och högre.

Allt snurrar runt omkring mig. Och Dave skrattar till. Noah ber mig förlåta honom. Jason försöker kontakta mig.

Tillslut orkar jag inte längre. Bestämt tar jag ett djupt andetag och sjunker ner i det täta blodet runt om mig. Hela min kropp färgas röd och försvinner ner, ner, ner. Det är alldeles för djupt. Och jag hinner drunkna i mitt eget blod innan jag når botten.

Det är då jag slår upp ögonen så solen lyser mig rakt i ögonen.

Min kropp känns stel. Och konstig. På något sätt tar jag mig upp ur sängen och går ner i matrummet för att hämta frukost. Allt runt omkring mig är extremt suddigt. Det är inte förrän jag når nedervåningen som jag hör ett tjut. Med paniken i halsen rusar jag fram till vardagsrummet där jag får se Dave stå med en kniv mot mammas strupe.

Jag drömmer fortfarande.

Och jag gör allt vad jag kan för att vakna igen, men det går bara inte. Mamma hinner inte säga något förrän hennes hals långsamt skärs itu. Blod strömmar ur hennes mun och hon faller ner till golvet. Just då kommer pappa in, men Dave dödar honom med. Dödar honom innan jag hinner blinka. Då kastar jag mig framför mina föräldrars kroppar, men de vill inte vakna. Trots att deras ögon är öppna. Varför vaknar de inte?!

Dave säger något som inte går att uppfatta och i den stunden kommer Jason in. Han riktar en pistol mot mig. Och bredvid sig har han Noah. Och Nat. Och Amy. Och Claire. Alla har tomma ögon. Med mina föräldrars blod på händerna reser jag mig från golvet och rusar fram till Jason, trots pistolen i hans hand.

Och jag ber honom att inte skjuta. Jag ber honom att lita på mig. Att det är Dave han ska döda. Allt detta är ett missförstånd. Jason, han är ett skal. Som höjer pistolen ändå. Siktar mot mitt hjärta.

Och trycker till.

När jag väl vaknar på riktigt skriker jag. Ärligt talat måste jag skrika så högt att det hörs ut från rummet, för helt plötsligt kommer pappa instormande och sätter sig genast på sängen. Han ser riktigt orolig ut. Svetten rinner längs pannan och bilder från drömmen sipprar förbi i huvudet. Allt blod... All död...