När snön faller

Kapitel 11

**

Genast reser jag mig upp ur soffan. Jag vill inte ställa till en scen, men om han stannar här mer än en sekund till är det exakt vad jag kommer göra. Mitt hjärta rusar i bröstet och jag glömmer Dave med än gång. Allt jag tänker på nu är min förra pojkvän framför mig.

"Vad gör du här?" frågar jag honom ilsket. "Försvinn härifrån!"

Han ser på mig som jag vore ett barn. "Det här är skolans bibliotek. Alla elever får vara här."

"Vad vill du?"

"Jag vill prata med dig, minns du?"

"Jag minns att sist det hände hotade Jason dig med en kniv!" morrar jag och försöker hålla samtalstonen nere. "Passa dig så det inte händer igen."

Han ler svagt. "Jason är inte här."

Jag biter mig i tungan. Han har rätt, det vet jag. Jag har inte sett Jason på hela dagen och antar att han skippar skolan. Visserligen så har jag både Nathalie och Amy vid min sida, men vi riskerar att bli utkörda härifrån om vi inte är tysta. Jag knyter nävarna. "Okej, vi går ut och pratar."

Jag tränger förbi honom och stegar mot utgången. Han följer villigt efter mig. Vad han än säger så kommer jag inte ångra mig. Jag har gjort mitt val. Det är över mellan oss och jag ska inte ge honom en andra chans. Det förtjänar han inte.

Vi går ut på skolgården. Jag är fullt medveten om att de andra kan se men inte höra oss. Så länge jag inte slår till honom på käften är det lugnt. Men hur ska jag kunna motstå frestelsen?

"Nå?" Jag sätter armarna i kors och borrar in min blick i hans egen. "Berätta. Vad är det?"

Han ser ner på marken och är alldeles stilla. "Jag vet inte..." En suck flyr från hans läppar. "...hur jag ska säga det..."

"Gör det bara."

Jag vågar inte räkna sekunderna som långsamt tickar fram. De känns som alldeles för många samt så få. Slutligen vänder han upp ansiktet och våra ögon möts igen. Som jag saknat den varma blicken. Blicken som jag trodde var like ren som vatten och vänligare än någon annans. Jag trodde på den blicken och på varenda ord han fick fram med bara ögonen. Så fel jag hade.

"Jag är verkligen ledsen, Grace." Jag känner hur färgen försvinner från mitt ansikte. "Jag tänkte inte... när jag... var med Claire. Tro mig, jag menade det inte. Jag var full och-"

"Full?!" utbrister jag och känner hur mitt hjärta är nära på att spricka i tusen bitar. Hur kommer det sig att jag fortfarande bryr mig om honom, trots att jag intalat mig själv att absolut inte göra det? "Det är ingen ursäkt! Du hade sex med någon annan samtidigt som du var ihop med mig!  Du hade sex men någon som jag försökt bli vän med! Det vet du! Och ändå, ändå så gjorde du så mot mig. Det värsta är inte att du krossade mitt hjärta, det kan jag leva med, men det värsta är att du förstörde en oskyldig tjejs liv! Claire mår inte bra, och att du kommer in och förstör gör inte saken bättre!"

Hans bröstkorg höjs upp och ner i ojämn takt. "Du kan inte på allvar säga att hon trodde jag menade det? Hon får skylla sig själv. Det är dig jag vill ha. Ingen annan."

"Din idiot!" bokstavligen skriker jag. "Hon tyckte om dig. Hon var kär i dig och du fick henne att tro att i dina ögon var hon den enda i världen!"

"Det är ju löjligt."

Jag känner hur det sticker i fingrarna. Frestelsen till att slå honom blir större och större. "Nej, det är inte löjligt! Det spelar förresten ingen roll hur många gånger du ber om ursäkt. Du kommer inte få mig tillbaka."