När snön faller

Kapitel 14

Jag ropar Jasons namn.

Mina händer sträcker sig efter dörren.

Han gjorde mig chockad för endast några sekunder sedan, jag får se till att det inte händer igen. Jag kan se hans rygg någon meter bort och på något sätt lyckas min hand sluta sig om hans arm och dra honom ut på skolgården igen. Om Noah och Claire är kvar vid skåpen vill jag inte ha en konversation med Jason bredvid. Dels för att Claire skulle börja undra, men också för att Jason inte ska ge Noah ännu mer stryk för att han ens vågar närma sig hans syster.

"Vad håller du på med?" frågar han. Rösten är fortfarande gäll och vinden sliter i det korpsvarta håret. Jag väntar tills dörren stängs bakom oss innan jag svarar.

"Jag måste prata med dig."

Detta får honom att se riktigt irriterad ut. "Jag har ju sagt att du ska hålla dig borta från mig. Förresten börjar min lektion snart och-"

"Sedan när bryr sig Jason Carter om en lektion." Jag ser in i hans isblå ögon. "Allvarligt, det är en sak jag måste fråga."

"I så fall, låt det gå fort."

Först har jag ingen aning om hur jag ska formulera mig, men han vill ju att det ska gå fort, så jag får helt enkelt säga mina tankar högt. "Vad ska du göra på fredag?"

"Gullet, om det här är en inbjudan till en dejt så säger jag nej. Jag är inte intresserad."

"Det är ingen inbjudan." Jag känner hur det svider i bröstet. Även fast jag inte vill gå på dejt med en sån som Jason gör det fortfarande ont att han inte är intresserad av mig. "Du vet vad jag pratar om."

"Faktiskt inte."

Han är verkligen bra på att dölja sin hemlighet, men jag hörde honom prata med Liz och är helt säker på att det händer något viktigt på fredag. Jag suckar, skakar på huvudet och lägger armarna i kors över bröstet. "Jag är inte korkad, Jason. Bara berätta vad du döljer."

"Jag döljer ingenting."

"Vem är Dave?"

"Det har jag ju redan sagt. En bekant till min pappa."

"Du har aldrig pratat om dina föräldrar förut och helt plötsligt nämner du dem. Det låter inte rätt."

"Men det är rätt. Du får helt enkelt välja om du tror på mig eller inte. Det är inte mitt problem."

"Det kommer bli ett problem om du inte säger sanningen!" Jag är glad att vi är helt ensamma på skolgården. Om andra personer skulle varit här skulle de stirrat på grund av min höga röst. De flesta är i matsalen och äter eller så har de lektion. "Du säger åt mig att hålla mig borta från dig och Dave, men du säger inte anledningen till varför!"

"Sluta med det där!" Han tar ett steg bort från mig. "Varför kan du inte fatta? Om du inte håller dig borta kommer det sluta illa. Det är för din egen skull som du inte ska bli vän med mig."

"Jag bestämmer själv över mitt liv! Om jag vill lära känna dig så får jag det!"

"Om du inte kan hålla dig borta får jag väl själv se till att du gör det. Jag får helt enkelt göra så du hatar mig." Han vänder sig om för att gå in igen men jag kan inte låta honom försvinna från det här. Han har saker att förklara.

"Vad menar du med det?" frågar jag, en aning osäker.

Han stannar till och vänder sig om. Han är en aning längre än mig, så när han kommer tillbaka känns det som jag måste böja nacken nittio grader för att ens kunna se honom i ögonen. Han minskar avstånden mellan oss nästan överdrivet mycket. Jag kan känna hettan från hans kropp och den skapar någon slags feber inom mig. Jag är rädd att han ska höra hur högt mitt hjärta dunkar.