När snön faller

Kapitel 24

Dagens låt: "Human " (Cover) - Boy epic

Jag vet att jag måste variera artisterna mer, men Boy Epic är så sjukt begåvad! Älskar honom! ❤ Dessutom så passar låten hur Jason känner i detta kapitel! ^^

***

Jason håller sitt ord och ignorerar mig.

Trots att han förvarnat mig om det gång på gång krossar han mitt hjärta genom att gå raka vägen förbi mig i korridoren. Utan att ge mig så mycket som en blick. Jag log åt honom. Det kunde inte hejdas utan var något som bara flög i mig. Men när han riktade sin uppmärksamhet åt ett annat håll var det som han slog mig rakt på kinden.

Lite senare under dagen gör jag samma misstag igen. Jag och Amy står i lunchkön när jag plötsligt får syn på honom sitta längst bort i matsalen med några av sina rökkompisar. Hjärtat dunkar så hårt att jag inte kan kontrolera det, och försiktigt formas mina läppar till ett leende.

Han märker att jag tittar på honom, men istället för att le tillbaka mörknar hans blick och han reser sig från bordet och går utan att säga något till de andra.

Är verkligen Dave så farlig som Jason påstår? Det kan han inte vara. Är det inte troligt att allt är ett missförstånd? Jag tror inte jag blir dödad bara av att närma mig killen jag gillar. Det är nästan skrattretande. Löjligt och absurt.

Då och då kan jag inte hjälpa fingrarna som letar sig till mina läppar. Jag minns fortfarande kyssarna. De heta, varma och alldeles perfekta kyssarna. Det är allt jag kan tänka på. Händelsen utanför huset spelas fortfarande i min hjärna och jag är tacksam att både mamma och pappa var upptagna med sitt tv-tittande. Annars hade de sett oss.

"Lilla gumman!" tjuter Nathalie från ingenstans och väcker mig från tankarna. Hon kramar om Amy i en stor björnkram innan hon vänder sig mot mig. "Och hej på min andra gumma!" Hon fnittrar till och sveper sina armar runt mig. Jag stryps an hennes grepp.

Hon doftar tvål och parfym. Det mörka håret ligger i markerande lockar och ögonen är snyggt inramade i eyeliner. Mascaran är nära på att ha klumpat ihop sig till ett väv av nät och hon ler så pass stort att tänderna blottas.

"Lördags var absolut amazing!" säger hon och klappar förtjust med händerna. Hon bryr sig inte om att hon trängs i kön när hon ställer sig bredvid oss, trots att det står en hel klass bakom. "Ni skulle varit på festen! Helt underbar!"

Jag skyndar mig att sätta på en mask för ansiktet och verka intresserad. "Verkligen? Vilka gick dit?"

"Några tjejer från trean som går naturlinjen, men sen var det mest personer från andra ställen. Typ, från andra sidan stan och ärligt talat så kände jag väl runt fem personer där. Men det spelar ingen roll, för gissa vem jag träffade!"

Amy rycker på axlarna och det syns på lång väg att hon absolut inte vill prata om det här. Syns det på mig också? Hoppas inte det. "Vem?"

"Daniel!" utbrister Nathalie och verkar inte bry sig om att ha ljudnivån nere. "Daniel var på festen. Ni vet han med tandställning. Han sitter där borta!"

Hon pekar på bordet med Jasons kompisar. Jason är som sagt inte kvar och jag blir orolig. Jag vet nog exakt vart han gått någonstans, och jag vill verkligen inte att han ska utsätta sig själv för det.

"Men..." börjar Amy förvirrat. "hatade du inte Daniel?"

"Herregud, gumman, hatade är ett väldigt starkt ord. Nej, jag var arg på honom för hans dumma sexskämt, men vet du vad? Han har bevisat att han ångrar sig. Dessutom är han extremt bra på att kyssas, trots sin räls på tänderna."