När snön faller

Kapitel 51

Mitt hjärta kämpar hårt för att inte brista inuti bröstet.

Att se Jason i det här tillståndet får magen att knyta sig. Han mår verkligen dåligt. Jag har fått honom att tro att jag inte älskar honom. Att jag gått vidare utan eftertanke och att jag inte saknar honom ett dugg. Kan han inte se att jag är härinne för hans skull? Jag cyklade inte direkt hit för någon annan. Och nu sitter han mitt på sin säng, med ansiktet i händerna. Hela han skakar så våldsamt att det smärtar även mig.

Täcket har åkt ner något från hans överkropp så man kan skåda det nakna bröstet. Men just nu bryr jag mig inte om hur oltroligt bra han ser ut. Jag bryr mig endast om hans hälsa, vilket verkligen inte är så bra vid det här laget.

Flaskan har han ställt tillbaka på nattduksbordet. Jag går fram till den, istället till honom, och placerar den på en av bokhyllans öde platser. Jason märker inte ens att jag flyttar på den. Även det gör jag för hans skull. Nu kan han inte sträcka sig efter den. Jag har en stor känsla av att han kommer vilja ha mer när som helst.

"Jag är så ledsen!" utbrister han plötsligt och rösten spricker mitt itu. "Jag hatar dig inte. Det skulle jag aldrig kunna göra." Han tittar upp mot mig och ögonen blänker av tårar. En mörk skugga far över hans ansikte och han tvingar sig själv att ta ett djupt, skälvande andetag. "Jag har saknat dig, Grace. Mer än något annat. Varenda timme utan dig känns som en hel evighet. När jag inte träffar dig, kan jag inte andas. Det känns som om hela min värld faller sönder. Och jag kan inte tänka. Allt är så förvirrande. Jag vet inte vad jag ska känna längre. För jag vet att du är besviken, och att du inte kan förlåta mig. Jag kan inte heller förlåta mig själv. Du har rätt. Jag är ett kontrollfreak. Jag kan skada dig. Även fast jag inte menar det..."

Han vågar inte möta mina ögon. Han beskriver att sin värld faller samman, men vad gör inte min? Helst av allt vill jag springa fram till honom. Krama om den darrande kroppen och kyssa huden tills allt blir bra igen. Jag vill viska tröstande ord i hans öra och vara den trygghet jag en gång var.

Men jag måste behärska mig. Precis som när han sa att han hatade mig, måste jag hålla mig kvar och inte ge mig. Han är fortfarande känslomässigt skadad. Om jag gör något nu kan det sluta till något dåligt. Vem vet vad han kan göra om jag omfamnar honom i sängen? Jag menar, han är faktiskt druckit en hel del. Tankarna är inte riktigt klara. Något kan gå över styr.

"Varför står du bara där?" Hans ögon är alldeles mörka. "Så det är sant? Du hatar mig verkligen?"

"Jason." säger jag, min röst är stadig. "Du är full. Det är förklaringen till dina humörsvängningar. Du måste lugna ner dig."

"Lugna ner mig?! Jag är lugn! Och du kan sticka härifrån! Jag vill inte se dig längre. Aldrig mer. Du har förstört mitt liv. Det är vad du gör mot andra Grace. Du skaver hål i andras världar tills det inte finns något kvar! Jag skulle ha det mycket bättre utan dig."

Allt som existerar och allt som är försvinner långsamt bort från mitt medvetande. Orden skrämmer mig. Men ändå låter jag mig inte påverkas. Jag fortsätter stå mitt på sovrumsgolvet och bara se på honom när han kastar hatblickar mot mig.

"Du säger att du älskar mig, men egentligen vill du inte veta av mig. Du är avskyvärd, gullet. Ja! Juste. Jag vet att du hatar när jag säger ditt så kallade smeknamn på det sättet. Men det struntar jag fullständigt i! Lilla, söta, rara gullet! Ut härifrån och hoppa i säng med någon annan! Så du kan såra den stackarn också! Ta hans oskuld och sedan packa ditt och dra. Det är vad du kommer göra, eller hur? Du gjorde så mot mig, varför inte göra så mot alla andra?"