När snön faller

Kapitel 31

Dagens låt: "Somebody to die for" – Hurts

Kram!

//Delenainmyheart

***

Till min förvåning är det inte Dave som ringer, utan Nathalie. Jag blir så lättad att höra hennes röst att orden slås ur min mun och jag har ingen aning om vad jag ska säga. Dave står längst ner på min att – vilja - prata – med – lista just nu, så jag är glad att hon ringde. Jag andas ut så fort jag hör hennes röst i mitt öra.

"Lilla gumman, var är du någonstans?" frågar hon oroligt. "Vi har håltimma fram till efter lunch! Jag och Amy planerar inför balen och det är inte mer än rättvist att du också hjälper till! Vi behöver hjälp. Kom hit. Nu!"

Jag kan inte säga att hennes meningar gör mig gladare, bara ännu mer irriterad. Här sitter jag, med öppna, köttiga sår på vaderna och med hela köket blodigt och hon förväntar mig att jag bara ska resa mig upp och cykla dit? I för sig vet hon ju inte vad som hänt mig. Hon vet inte ens att jag umgås med Jason.

"Håltimma?" Jag försöker låta lugn och fridfull. Som om jag inte alls känner smärta i båda benen. Försiktigt sträcker jag mig efter bandaget på golvet och försöker än en gång med att linda om benet medan jag har mobilen mellan axeln och örat.

"Ja, matteläraren var sjuk idag!" Jag hör hur hon fnissar till och sedan väser ett: "Sluta!", men orden kommer inte på ett argt sätt, utan snarare roat. Hon skrattar till ännu en gång innan hon fortsätter prata. "I för sig finns det uppgifter vi skulle göra, men strunt samma! Nå? Kommer du hit eller inte? -Daniel! Lägg av!"

Daniel? Det tar ett tag innan jag kommer ihåg vem det är, ändå gör det mig förvirrad. De känner knappt varandra och beter sig som de vore ihop. Hon skrattar glatt innan hon harklar sig.

"Du måste ändå komma hit innan lektionen börjar, Grace."

Jag tänker snabbt över det. Att gå till skolan såhär? Alldeles skadad och rädd för att Dave ska dyka upp när som helst. Visserligen sa han att han ska vara borta i några veckor till, men vem vet? Han kanske ljuger igen?

Men om jag inte går till skolan kommer jag få frånvaro och hemringning. Pappa kommer döda mig och förlänga utgångsförbudet till oändligheten. Vad för lögn ska jag hitta på den här gången? Att jag blev dålig och var tvungen att åka hem? Mamma kanske kommer tro mig, men aldrig pappa. Dessutom skulle han aldrig lyssna. Det enda som är intressant för honom är mina betyg, inte hur jag mår.

Jag behöver även prata med Jason. Skolan kanske inte är det bästa stället precis, men det är lika bra att jag förvarnar honom direkt.

Jag suckar.

"Okej." säger jag. "Jag försov mig och är fortfarande hemma. Jag skyndar mig dit."

"Bra." Hon verkar en aning distraherad. "Du, Grace? Jag måste lägga på nu. Ää, Amy ropar. Men vi ses sen."

Och sedan försvinner hon ur luren och jag lägger tillbaka mobilen på bänken.

Nu slipper jag ljuga för mina föräldrar, men hur ska jag ta mig till skolan när jag är såhär skadad?

Det får bli ett problem till senare. Just nu måste jag fokusera på linda om båda vaderna.

Jag vågar inte titta på såret när jag sköter om det. Det är alldeles för djupt. För öppet. Fullt med kött och torkat blod. Jag biter mig i innerkinden av smärta och hela jag skakar när jag råkar snudda vid ett ömt område. Jag får lusten att börja gråta.