När snön faller

Kapitel 44

Dagens låt: "Can you feel the love tonight" - Lejonkungen

Jag är fortfarande inne på Disneyspåret

***

Claires pov:

Mitt hjärta dunkar så fort att jag kan känna det ut till fingertopparna.

Handen är knuten, höjd över huvudet. Beredd på att knacka på den vitmålade dörren. Allt jag behöver göra är att närma mig. Men jag vågar inte röra en fena. Det är som jag står fastklistrad i golvet. Det går inte ens att vicka på tårna.

Jag tar ett djupt, nästan lidande andetag och intalar mig själv att det kommer gå bra. Allt jag behöver göra är att förklara för Noah. Han kommer förstå. Det är ju han själv som satt oss i den här situationen.

Ett tag funderar jag på att vända tillbaka, och gå direkt till skolan. Det kanske inte är värt det? Vad ska jag göra om han tappar humöret?

Det här är inte första gången under de senaste dagarna jag försökt göra slut. Det är fredag och innan helgen vill jag få det här gjort, men hur? Min skräck att bli lämnad är nästan större än mitt sunda förnuft.

Precis när jag tänker vända på klacken för att gå min väg öppnas dörren. Konstigt. Jag har inte ens knackat. Men när jag möter min pojkväns mammas ansikte döljer jag min undrande min. Hon vet alltid när saker och ting kommer hända, även fast de inte har inträffat. Hon säger att det är någon gåva. Noah säger bara att hon är knäpp.

Och jag står inte ut med henne. Hon är precis som sin son. Alldeles perfekt till både utseende och beteende. Den flickaktiga klänningen hon har på sig smälter in med hennes leende. Får mig att bli lika glad jag själv.

"Hej, Claire." säger hon med en mjuk stämma. Lika len som rinnande vatten. "Jag visste att det var någon utanför huset." Hon öppnar dörren lite till. "Noah gör sig iordning. Han kommer ner snart."

Om jag gör slut med Noah, kommer jag aldrig bli behandlad såhär. Som om jag vore värd någonting. Noahs mamma tycker gott om allt och alla. Det finns inte en enda person som hon inte står ut med. "Jag tror på att folk kan få en andra chans." brukar hon säga och därefter skratta. "Men det är nog bara jag som tycker så."

Kanske menar hon att hennes son ska få en andra chans? Men hon vet inte ens vad han gjort. Varken mot mig eller Grace. Så varför skulle hon mena det? Nej, det är snarare troligt att hon bara är för snäll.

Jag sätter foten över tröskeln, för nu vore det oartigt att säga nej, och dessutom är jag rädd. Att säga ifrån är en av de många saker jag inte klarar av. Att ens tänka på det verkar omöjligt. Därför är jag så skrämd till att göra det här. Noah kommer mörda mig.

När jag kommer in i hallen kan jag inte låta bli att studera hennes samling av hundratals änglar. Och när jag säger hundratals, menar jag det verkligen. Det skulle ta en hel evighet att räkna hur många de är. Dessutom befinner de sig överallt i huset. På hyllor, bord, fönsterbrädor, bänkar... Det är nästan lite obehagligt.

"Jag sätter på kaffet." säger Noahs mamma med leendet fortfarande fastklistrat på läpparna. "Du behöver endast vänta här."

Hennes slanka kropp försvinner iväg ut till köket medan jag står kvar i den ensamma hallen. Ibland undrar jag om hon njuter av att servera folk. Varför skulle hon annars göra det hela tiden? Är det för att stå i centrum? För att verka duktig? För att skryta. Vad det än är för anledning tycker jag inte om den. Hon är så snäll att man blir skuldmedveten.

På hallens väggar hänger det en massa foton på en totalt naken bebis. Ibland har han en tomteluva, eller en hatt. Ibland ingenting alls. Han skrattar så de få tänderna som börjat växa ut syns i bilden. Det gyllene håret glimtar till i en lampas ljus. Precis som guld. Det är Noah när han var liten, och jag ler. För det var på den tiden han inte var ett manipulerande monster.