När snön faller

Kapitel 26

Dagens låt: "Thriller" – Michael Jackson

R.I.P King of pop

PS: HAR INTE LÄST IGENOM DETTA KAPITEL! ÄR SÅ LEDSEN FÖR ALLA SLARV/GRAMMATISKA FEL. SKA FÖRSÖKER LÄSA KAPITLET SÅ SNART JAG KAN. HOPPAS NI FÖRSTÅR ÄNDÅ!

//Delenainmyheart

***

Jag vaknar med Jasons armar fortfarande lindade om mig.

Jag tittar på klockan och konstaterar att jag bara slumrade till några minuter. Inte så konstigt. Allt vi gjorde var att kyssas och även fast det tog på krafterna, så blev jag inte alls utmattad.

Hela min kropp är stel och det gör ont i skulderbladen som fått tagit golvets hårda smäll. Jag flyttar bort Jasons hand. Försiktigt, så han inte vaknar. Han är nog, till skillnad från mig, väldigt trött och måste sova. Jag vet inte mycket om alkohol, men jag vet att om man druckit så mycket som han gjort sover man med all säkerhet i timtal. Att väcka honom vore bara dumt.

Jag reser mig upp på fötter.

Rummet är konstigt nog stökigt, trots att det doftade nystädat. Det märkte jag inte förut, men då var Jasons läppar allt jag kunde koncentrera mig på. Det är som en vanlig tonårskilles rum. Tapeterna är mörkgrå och på väggarna hänger det planscher på band och rockartister jag inte känner till. Hans kläder är slängda i en hög bredvid sängen och den mjölkvita garderoben står till hälften öppen. På nattduksbordet står en väckarklocka och mobilladdaren hänger slarvigt från uttaget. Sängen är obäddad. Både täcket och kudden ligger i en enda röra.

Fast vem bryr sig om hur rummet ser ut när en sovande Jason ligger mitt på golvet?

Han är allt jag kan titta på och jag smälter inombords när jag ser hans oskyldiga, lugna min. Läpparna är lätt särade och ögonlocken verkar alldeles avslappnade. Han andas i långsam takt liggande på sidan.

Jag ler. Mina händer sträcker sig efter täcket på sängen och jag drar ner det. En plötslig duns hörs bakom mig och jag skyndar med att lägga täcket över honom innan jag vänder mig om för att se efter vad det var som ramlade ner. Hans mobil. Jag sätter mig på huk och tar upp den. Som tur är fick den ingen spricka och jag lägger upp den på nattduksbordet med en suck. Men precis innan jag ska resa mig upp igen är det något som fångar min blick.

Det är inget stort eller färgglatt. Det är inte direkt det första man tänker bör fånga ögats blick, men den fångade min. En liten låda befinner sig under sängen. Den är gjord av trä och verkar vara hastigt inskjuten. Som om han gömt den i all stress. Något säger mig att det är privat. Vad än innehållet är så ska jag inte titta på det.

Men varför skulle han vilja gömma undan en låda så hastigt?

Jag tittar bakom mig igen. Jason ligger med ryggen vänd mot mig, men jag vet att han sover på grund av de jämna andetagen. Nervöst sträcker jag mig efter lådan. Jag ska bara ta en hastigt titt. Det är allt. Jag menar, det är väl inte direkt så att han gömmer en bomb där i. Hur hemligt kan det vara?

Just som mina fingrar ska sluta sig om det mörka träet smälls ytterdörren igen och det rör sig plötsligt i hallen.

"Grace!" hör jag någon ropa och jag flyger upp på fötterna. Lämnar lådan under sängen. "Jag vet att du är här."

Claire?

Först blir jag förvånad, men kommer därefter på att hon faktiskt bor här och lugnar ner mig. Jag skyndar mig ut ur rummet och sätter pekfingret mot läpparna och hyschar.