När snön faller

Kapitel 13

Ni vet boken "Hick" som Amy gav till Grace? Den boken Grace skulle läsa, alltså. Well, det finns en film och här är filmtrailern till den. Jag lovar, detta är en sevärd film. Jag tycker om den för att alla här är badass, så se den om ni vill se en awesome film!

//Delenainmyheart

***

Såhär i efterhand märker jag alla småsaker som Jason gjorde när vi pratade utanför mitt hus.

För första gången nämnde han sin förälder. Att Dave var en bekant till hans pappa. Innan har jag aldrig hört varken honom eller Claire nämna dem. Kanske har de föräldrar trots allt?

Sedan nämnde han en sak som jag inte tänkte över så mycket just då. Han gillar mig inte. Det vore ju skrattretande, precis som han sa. Men av någon anledning kan jag inte släppa det. Om han inte gillar mig, varför är han då så överbeskyddande? Och varför tittar han på mig på det där intensiva sättet? Varför ler hans ögon när han pratar med mig? Varför var hans fingrar så underbart lugnande när han försiktigt smekte mitt hår?

Är det bara jag som inbillar mig allt?

Jag kanske ser det jag vill se?

Om jag ska vara ärlig så skrämmer den tanken mig. Jag vill inte förlora någon på samma sätt som jag förlorade Noah. Tänk om jag lär känna Jason och han sårar mg? Det skulle jag inte klara av.

Men den viktigaste frågan i mitt huvud är vad han ska göra på fredag. Varför är Claire illa ute? Vad pratade Jason och Liz om?

Jag ryser till.

Varje gång jag tänker hennes namn vill jag slå sönder något. Hon verkar vara yngre än Dave men äldre än Jason. Vad är det som får honom att skratta när hon är med honom? Jag hörde det klart och tydligt. De pratade som de stod varandra väldigt, väldigt nära.

Är de ihop?

Den tanken får mig att vilja slå sönder ännu fler saker.

Inte för att jag är avundsjuk. Varför skulle jag vara avundsjuk för att någon står Jason så nära? Jag menar, jag bryr mig inte. Som sagt, jag vill bara bli Jasons vän.

Inget annat.

Absolut inget annat.

Så nej, jag är inte avundsjuk.

"Grace, du kommer försent till skolan!" ropar mamma från nedervåningen.

Det är måndag igen och jag vet att jag måste prata med Jason. Hoppas han är där.

"Jag vet!"

Samtidigt som jag säger det drar jag linnet över huvudet och sätter på mig blusen istället. Linnet verkar nästan för mycket. Det räcker med de extremt tighta jeansen. Jag står framför min spegel och borstar igenom håret. Uppsatt eller utsläppt?

Jag klär absolut inte upp mig för att jag ska prata med Jason.

Jag bara... kände för att för en gångs skull bära något som framhäver mina former.

Det är inte på grund av en dum och arrogant pojke som säger ja till cancer!

Efter ett tag bestämmer jag mig för en blåa blusen med vita, runda prickar och håret får ligga löst över axlarna. Jag borstar igenom det över tre gånger för att vara säker på att det ser bra ut. Sminket är en aning för mycket för min smak. Jag brukar nöja mig med foundation och mascara. Nu har jag valt eyeliner och läppglans till det också.

"Grace!" Nu är det pappa som ropar. "Jag vill inte få höra att min dotter fått frånvaro eller ens så mycket som en försening! Gå till skolan!"