När snön faller

Kapitel 7

OBS: HAR EJ HUNNIT LÄSA IGENOM DETTA KAPITEL. FÖRLÅT!!!

***

Mitt hjärta är tungt när jag kommer in till lektionen igen av två anledningar.

Den första anledningen är att jag är så orolig för Claire. Hon mår verkligen inte bra, och det känns som jag är den enda personen i hela världen som kan se det. Vet Jason om det? Stöttar han sin syster genom vårt och tort? Hon sa ju att hon trodde han hatade henne. Det kan ju inte stämma, så varför gör han ingenting åt det?

Den andra anledningen är att den första jag ser i klassrummet är Noah. Han sitter där vid bänken med det mörkblonda håret liggandes åt sidan och ljusblå t-shirt och passande jeans. Hans varma ögon verkar vara djupt inne i en tjock bok. Han ser inte ens när jag kommer in.

Det värker överallt och börjar svida. Helst av allt vill jag springa ut ur klassrummet och stänga in mig på toaletten, men jag vet att det bara skulle gynna honom. Jag kan inte låta honom vinna. Inte den här gången.

Jag höjer på huvudet så näsan pekar upp och jag rätar ståtligt på ryggen när jag passerar förbi honom som han var lika mycket värd som en fluga. Sedan sätter jag mig lugnt på min vanliga plats bredvid Claire och Nathalie. Amy som är framför mig vinkar lätt innan hon börjar skriva i anteckningsblocket. Antagligen hennes bok som hon jobbat på så länge.

Claire tittar inte på mig, utan ut genom fönstret med lurar i öronen. Jag bestämmer mig för att inte störa henne. Vi har redan pratat en gång och hon tänker antagligen inte vilja prata om hennes armar igen.

Nathalie ler åt mig samtidigt som hon pickar med ena fingret på bänken gång på gång. En vana som hon har när hon är uttråkad eller behöver röka, har hon sagt. Jag tror att det är en blandning av bägge.

"Hej." säger hon och växlar blickar mellan mig och Claire. "Vad pratade ni om?"

Jag skakar på huvudet. "Senare."

Jag känner hennes blick på mig. Det är som hon kör tusen spjut genom min kropp. "Du, jag har tänkt på en grej."

Långsamt vänder jag blicken mot henne. Varje gång hon börjar sina meningar med du betyder de oftast att det är dags att prata allvar. "Vadå?"

"Jo, vem ska du gå på balen med nu? När du inte har Noah?"

Åh.

Fan också.

Jag släpper ut en låg suck och masserar tinningarna. Balen har jag inte ens haft tid att tänka på. Det har varit så mycket annat. Dessutom tror jag inte ens att jag vill gå. Jag menar, min äkta kärlek har svikit mig. Vem finns det då att gå med? Jo, ingen alls.

"Jag vet inte." svarar jag ärligt vilket gör att Nathalie ser medlidande på mig.

"Jag ska gå med Daniel." erkänner hon.

"Daniel?"

"Du vet, Jasons vän. Han med tandställning."

Jag känner mig en aning förvirrad. Aldrig, i hela mitt sjutton-åriga liv har jag sett henne prata med honom. "Men, du känner honom inte ens."

"Jag har inte frågat honom." Hon drar i sitt hår med fingrarna. "Än. Han kommer med all säkerhet säga ja. Jag menar, vem skulle kunna stå emot mig?" Hon skrattar glatt och sätter händerna för bröstet i en stolt min. "Du måste också gå med någon! Kanske Jason?"

Förslaget förbluffar mig och jag blir alldeles kall. "J-Jason?" Jag sänker rösten för att inte Claire ska höra oss prata om hennes bror, som tur är har hon hörlurarna och är inne i sin egen lilla värld. "Jag är ledsen, Nat, men jag är inte på humör för att prata om balen."