När snön faller

Kapitel 48

Dagens låt: "Allt du gör och att du finns" - Mares

"Det var en morgon i December. Frusna hjärtan, frusna händer. Varma blickar, kalla kårar. Vi var bara 17 vårar. Du tittade upp och log mot mig, och jag insåg att jag hatar dig..."

//Delenainmyheart

***

"Varför i helvete tar han kontakt med dig?!" utbrister Jason när jag precis berättat att jag träffade Dave igår efter fighten.

Efter hans och mitt lilla samtal försökte jag hitta min väg hem igen, men det var som att leta efter en nål i en höstack. Jag hade ju knappt någon aning om var jag befann mig. Tillslut fick jag ta att ringa upp Jason i alla fall som lät mer orolig än någonsin. Så fort han pratade med mig sprack hans röst av en stor lättnad. Som om han fått för sig att jag dött någonstans, men nu kommit tillbaka till livet.

Men jag fick inget dåligt samvete. Det var rätt åt honom med tanke på att han skrämt livet ur mig när han slog och sparkade den där killen.

Mamma och pappa märkte inte ens att jag lämnat huset. De trodde hela tiden att jag sov. De är minst lika naiva som jag.

"Han är rädd." svarar jag och stirrar ner i mitt te. "Jag tror att om han träffar dig, kommer han inte klara av att döda dig. Ni är trots allt bröder. Det är därför han väljer att prata med mig."

Vi sitter på ett avlägset café mitt i stan. Det var min idé att vi skulle träffas. Till mina föräldrar sa jag att Nathalie tvingade mig på en shoppingtur.

"Grace, han är en psykopat. Han kan inte känna något gott. Bara ont. Det spelar ingen roll om vi är familj eller inte, han hatar mig."

"Du kanske har fel. Kanske, djupt inom sig, så bryr han sig om dig."

"Tror du själv på det där, eller säger du bara så för att trösta mig?"

Jag biter ihop och tar en klunk från min dricka. "Båda." Men det är inte riktigt sant. För jag vet inte om jag tror på det, eller inte. Att Dave skulle kunna hysa någon kärlek för en levande varelse... Nej, det går ärligt talat inte att föreställa sig.

"Lyssna, Grace. Han kommer komma tillbaka. Och han kommer vilja träffa dig ensam. Du måste kunna försvara dig själv."

"Nej!" yttrar jag, en aning för snabbt. "Jag tänker inte gå med på att Liz ska lära mig några trix. Jag kan träna på egen hand!"

"Varför är du så emot det? Du såg slagsmålet igår. Alla de stegen kan Dave. Om du inte ens lär dig dem, är du lika försvarslös som du var innan."

"Ursäkta?" Jag rynkar på näsan. "Tycker du att jag är försvarslös?"

"Nej, Grace, det var inte så jag menade." Han suckar. "Du är en tuff, det lovar jag. Men mot Dave... Han kommer slita dig i stycken."

"Han kommer inte göra något mot mig förrän bröllopet. Han vill att du ska lida av min död. Tro mig, han kommer vänta."

"Han har skadat dig förut."

"Jag vet. Och jag vet också att den här gången kommer jag kunna stå upp för mig själv. Jag kommer inte låta honom röra mig."

"Varför är du så emot det här?!" frågar han, nästan argt, och märker att han höjt rösten alldeles försent. Han harklar sig svagt när blickar från andra gäster kastas mot oss, och så lutar han sig fram en aning över bordet. "Jag vill bara skydda dig."

Den här killen är omöjlig. "Du har inte fattat, eller hur? Varför jag stack igår?"

"Nej, men nu har vi viktigare saker att tänka på. Till exempel på Dave."