När snön faller

Kapitel 46

Dagens låt: "Exile Vilify" – The National

Gråter varje gång jag hör den här låten.

Texten är otroligt fin och låten är underbart skriven. Freaking en av de bästa låtar som NÅGONSIN GJORTS

***

Liz påminner mig skrämmande mycket om Nathalie.

De skulle lika gärna kunnat vara syskon. Båda två har samma utstrålning och liknande personligheter. När Nathalie säger något, är det aldrig genomtänk innan och den lilla stund jag känt Liz så verkar det vara likadant för henne. Varje litet ord från hennes mun bokstavligen chockar mig. Hon pratar om Jason som de vore ihop, men ändå verkar hon vilja kräkas av tanken om de två tillsammans.

"Jessieboy är urgullig när man lär känna honom. Men usch, han är självisk och skulle inte bry sig om någon annan än sig själv. Ja, förutom dig då. Han gör säkert allt gör dig." Hon släpar mig förbi kön och runt samma hörn som Jason gick. Fortfarande har jag ingen aning om exakt vart hon tar mig.

"Du är speciell." fortsätter hon utan att se på mig. Hon är allt för upptagen med att skynda på i stegen. "Alldeles nyss märkte jag hur han tittade på dig. Och jag har aldrig sett honom kyssa någon på kinden förr! Du är en kvinna han knappast kan motstå."

"Han ska slåss och du babblar om hur gullig han är! Varför är du inte orolig?" Varför är hon inte lika orolig som jag är, rättare sagt. Ska han verkligen fightas på riktig? Och varför? Okej, jag vet varför, men jag förstår inte varför han just ska vara reserv till det här. Han kan skada sig.

Men jag skyndar mig att skjuta undan alla oroade tankar. Jag litar på varje val han gör. Om han ger sig in i det här, måste jag låta honom klara det. Precis som han vet att jag är tuff, vet jag även att han är det.

"Jessieboy har gjort det här tusen gånger." svarar hon enkelt och rycker på axlarna. "Ingen fara. Han vet vad han gör."

"Du verkar lita på honom." Avundsjukan i min röst kan bokstavligen tas på. Hon skrattar till.

"Självklart litar jag på honom. Visst, ibland kan han vara väldigt hemlighets full, men han har alltid varit en vän till mig. Jag gör allt för honom."

"När du säger vän...?"

Liz stannar till mitt i mörkret och vänder sig mot mig. Det blåser kallt vilket leder till att båda våra hår far med vinden. Det verkar som det slår henne vad jag menar, och hon skrattar igen.

"Då menar jag vän. Du behöver inte oroa dig för att jag ska ta honom. Om jag hade velat det, hade han varit i min säng vid det här laget." Hon suckar. "Kom nu. Det är kyligt här ute."

Jag litar fortfarande inte på henne. Inte när det gäller det ämnet i alla fall. Vem vet vad hon menar med vän? Det skulle inte förvåna mig om de faktiskt varit ihop, och jag är tacksam att de aldrig fått av varandra kläderna. Det hade jag inte kunnat stå ut med.

Hon tar mig till lokalens bakgård där det finns en vitmålad dörr, endast för personal. Hon jobbar här, vilket betyder att det måste vara okej för henne att gå igen. Men absolut inte för mig. Jag har inte ens varit på det här stället.

Men trots det öppnar hon dörren. Jag får lust att himla med ögonen åt mig själv. Ibland tänker jag alldeles för mycket. 

Vi kommer in till en lång korridor som är lika mörk som landskapet därute. Konturerna av lister och hörn gör mig en aning illamående. Dörren stängs efter oss med ett lågt knarrande. Liz trycker på en lampknapp och helt plötsligt försvinner skuggorna i rädsla för ljuset.