När snön faller

Kapitel 17

Ska vi leka en lek?

Den heter Försöka-undvika-Jason-trots-att-han-är-i-mitt-rum-leken. Den leken är rent av omöjlig. Efter att ha smält igen dörren av ren ilska blev mamma arg på mig för dörren kan spricka och jag inte behöver smälla i den för ingenting. Vad skulle jag svarat? Att det är en pojke hon inte känner till i mitt rum? Aldrig. Sedan skulle jag gå ner igen, men vågade inte lämna Jason själv därinne ifall han skulle läsa min dagbok.

Jag skyndade mig in, hämtade boken utan att ge honom så mycket som en blick innan jag försvann ut igen. Kanske överreagerar jag? Jag menar, det är ju hans liv om han vill supa sig full ännu en gång bör jag inte lägga mig i. Jag bör inte bry mig.

Men det gör jag.

Så nu sitter jag här, i soffan och stirrar på tv:en utan att riktigt hänga med vad som händer. Jag hör knappt vad de säger. Istället cirkulerar mina tankar runt om Jasons namn och hans avsikter. Han sa att ingen ville ha mig, men om ingen vill ha mig, varför är han då här? Jag är inte dum, han söker antagligen tröst. Han är desperat efter något som kan dämpa smärtan och är antagligen lika desperat över en hand att hålla.

Men jag finns inte här för att han bara ska knacka på min dörr, alldeles stupfull, och sedan däcka i min säng. Jag är fortfarande arg på honom efter vad han sa om mig. Det spelar ingen roll vad för sorts lidande han är i, jag tänker inte ge mig så lätt.

Det tar ett tag att vänja mig vid tanken att en kille är på mitt rum utan att mamma och pappa vet om det. Det känns som något hemligt och väldigt förbjudet. Jag är van att ha Noah här. Han som får bäst betyg i klassen. Han med det änglalika leendet och charmerande rösten. Han som alltid gör som de vuxna säger och samtalar politik och samhälle.

Att Jason är här är en helt annan sak.

Han är den person som pappa skulle hata. Då menar jag verkligen hata. Han skulle kasta ut Jason och förbanna honom för att han ens tog steget över tröskeln. Jason röker, dricker, skolkar och är så pass arrogant en människa kan bli. Dessutom säger en svag känsla inom mig att han gör något mer. Att han tar något mer. Jag vågar knappt tänka på vad, men det skulle stämma in med hans desperata beteende över att få nerverna att lugna sig.

Ändå tror en del av mig inte på det. Han är bara en vanlig tonårig, inget mer eller mindre. En vanlig tonåring som finns i min hjärna dygnet runt.

När klockan börjar närma sig elva säger jag god natt till båda mamma och pappa. Jag gör mig i ordning inför sängen, och till en början går det bra, men sedan måste jag byta om till mina sovkläder och mardrömmen börjar.

Jag går försiktigt in i mitt eget rum och stänger dörren efter mig. Jason ligger fortfarande på rygg i min säng. Lampan bredvid honom är tänd. Han läser en bok.

Jag tackar gud för att det inte är min dagbok som jag gömt nere i hallen.

Med bestämda steg går jag fram till honom och sliter boken ur hans händer. "Den här tillhör inte dig!" Jag gör ingenting för att dölja min ilska, men han verkar inte ta illa upp.

Han sätter sig upp med ryggen mot väggen, så han halvligger i sängen och därefter ler han snett med höjda ögonbryn. "Gullet, du är söt när du är arg."

Min första instinkt säger åt mig att slå honom med boken . Han förtjänar det, men istället vänder jag bara på klacken och ställer tillbaka den i hyllan. "Tro mig," säger jag. "den här boken är inget för dig."

"Vad?" Han skrattar till. "Är det en bok endast för tjejer?"

Jag är otroligt tacksam över att han pratar så lågt han bara kan. Om mamma och pappa skulle hitta mig med en kille som ligger i min säng är vi båda illa ute.