När snön faller

Kapitel 59

Jason och Grace på bilden!

Jason = Cameron Dallas

Grace = Karen Gillan

KRAM PÅ ER! Ha en trevlig läsning!

***

Jag tror vi underskattar livet. Alla gör det, på ett eller annat sätt. Vi tror vi är odödliga, åtminstone för ett tag. Vi gör dumma saker med dumma människor. Det är inte förrän man blir runt sjuttio som man verkligen funderar vad livet gått ut på.

Men jag är inte ens femtio. Eller tjugo. Jag är sjutton och reflekterar över mitt liv samtidigt som jag och Jason går på grusvägen. Det krasar under skorna för varje steg vi går. Det skapar ilningar längs ryggen.

Jag är livrädd. I den här stunden trodde jag att det skulle vara enkelt. Jag trodde att inget ont skulle kunna hända oss. Jag var så dum. För jag känner det på mig, att något hemskt kommer hända, och det finns inget som kan stoppa det.

Tänk om vi misslyckas? Eller tänk om det händer en olycka? Tänk om jag dör? Dave verkar hata mig lika mycket som han hatar Jason. Och han kommer döda mig. Bara för att hämnas på sin bror.

Plötsligt inser jag hur lite jag har med det här att göra. Dave vill döda hela familjen, men bilogiskt sätt är jag ju inte inräknad. Det här är en fejd inom blodsbandet, och så råkade jag hamna i det. Bara sådär.

Stigen som leder in i skogen får hjärtat att stå still. Jag räknar sekunderna som går. Stegen som vi tar. En, två, tre... Tystnaden sänker sig över oss samtidigt som de hotande molen blir allt mer häpnadsväckande. Jag fryser om mina nakna armar och ben. Egentligen skulle jag behöva en mössa och benvärmare. Det ligger frost i gräset, vilket gör mig orolig. Jag vet inte varför, men molnen gör min nervös. Snön som ännu inte kommit gör mig nervös.

Varför har jag den känslan? Jag bör istället oroa mig mer för Dave.

"Jason, snälla. Kan vi inte ringa efter hjälp?"

"Nej." svarar han bestämt med ryggen mot mig. Jag sväljer

"Men det måste inte vara polisen. Vi kan ringa Liz! Eller Nathalie. Bara någon vet var vi är."

"Jag... Nej. Det är för riskabelt."

"För riskabelt? Och vad är detta? Vi vet inte ens vad vi ger oss in på!"

Han snor hastigt runt mot mig. Så hastigt att jag knappt uppfattar rörselsen och när han står framför mig är jag nära att gå rakt in i honom. Jason ögon är fulla av rädsla. Uttrycket med. Det gör mig inte speciellt lugn, men det är skönt att veta att jag inte är den enda som är uppskrämd.

"Jag kommer få träffa min mamma!" säger han och ler, men leendet är sprucket och skört. "Jag har inte sett henne på tre år! Jag visste aldrig varför hon lämnade oss förrän jag läste hennes brev. Och nu vill jag bara träffa henne." Han ser bister ut. "Jag vet inte riktigt vad lagen säger, men jag är rätt säker på att det är olagligt att lämna sina barn ensamma med en alkoholist. Som också lämnar barnen efter ett tag. Nu är det inte bara Claire jag oroar mig över, utan också mamma. Jag vill inte att något händer dem!"

"Men jag då? Du utsätter både mig och dig själv för en stor risk!"

"Om något händer dig är jag så gått som död." Han kupar båda händerna runt mitt ansikte. "Men det är jag också om det händer mamma eller min syster något. Du vet varför jag inte berättade för Claire. Hon är säkrast hemma"

Jag sväljer och känner hur illamåendet sätter klorna i mig. Hon är säkrast hemma... Är hon verkligen det? Hur kan han tro det? Fast å andra sidan stiger mitt dåliga samvete. Jag skulle aldrig kontaktat henne. Det var otroligt dumt.