När snön faller

Kapitel 4

Grace på bilden!

(hon spelas av Karen Gillan)

Kramis!

//Delenainmyheart

***

Noah bor i ett litet, gult hus, mitt i staden.

Det tar inte mer än någon minut att gå hem till honom från skolan, och ännu snabbare att cykla. Jag är medveten om att jag luktar rök. Rök från Jasons cigarett. Jag skulle aldrig låtit honom röka så nära mig.

Jag trampar snabbare. Ju fortare jag kommer dit desto bättre.

Noah sa att Jason kommer från helvetet och det trodde jag med, men inte längre. Han var faktiskt... snäll. Okej, jag medger att han var arrogant och väldigt självupptagen, men det var något annat med honom. Något som gjorde att han var mer lockande än förut.

När jag tänker på honom som just lockande eller frestande förbannar jag mig själv. Jag har redan en pojkvän. En absolut och underbar kille som är den bästa en tjej kan önska sig. Dessutom, om jag skulle bli attraherad av Jason skulle det gå över inom en vecka. Jag har säkert så mycket i tankarna att min hjärna är förvirrad.

Ja, så måste det vara.

Det är halt på vägarna sedan de regniga dagarna. Så halt att jag inte är med i svängen när jag ska till vänster. Jag råkar vrida styret alldeles för hastigt och plötsligt känner jag hur jag tas mot av något och världen börjar snurra. Ett stygn av smärta skjuter genom mig när jag landar på marken med en duns. Cykeln hamnar rakt över mig.

Snyggt, Grace. Du är verkligen en stjärna.

Sedan är det som tusen pistolskott träffar mitt kött och jag flämtar till. Jag tittar ner på vaden där det gör ont som mest. Det jag får se får mig nästan att vilja gråta. Foten är vriden nittio grader om inte mer. Fan. Satan i helvete. Det var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig.

Men händerna på styret försöker jag ställa upp cykeln, men det är alldeles omöjligt i liggande ställning. Jag biter mig i läppen och försöker tänka på något annat än smärtan i foten. Det här händer bara inte.

"Är du okej?"

Jag rycker till och ser upp mot vägkanten. Kinderna färgas röda av skam när jag får se Claire stå där med stora ögon och förvånat uttryck. Jag försöker andas.

"N-nej... mi-min fot..."

Det går inte att prata när minsta lilla rörelse får det att darra i hela kroppen. Hon står och stirrar på mig ett tag, innan det går upp för henne att jag behöver hjälp. Hon skyndar sig ner i diket och lyfter bort cykeln från mina ben.

"Kan du resa dig upp?" frågar hon. Jag försöker, men då är det som någon hugger av foten på mig och jag skriker till. Claire ser nästan rädd ut. "Tydligen inte. Kom." Hon sträcker sig efter min hand och drar mig långsamt upp. Till en börjar går det inte alls, men efter några försök är jag uppe på benen igen. Problemet är att jag inte kan stödja mig på ena foten och jag måste hålla om hennes axel.

"T-tack."

Hon fixar till jackan runt om sig och ger mig ett svagt leende som snabbt bleknar. "Varsågod."

Hon är lite lik sin bror på dragen. De har samma näsa och liknande nyans på ögonen. Dock har de inte samma leende. Medan Jasons leende är arrogant och spydigt är Claires mer försiktigt och osäkert.

Jag sätter den skadade foten framför mig och försöker gå. Det slutar med att jag ger efter en flämtning och är nära att ramla ner på marken igen. Claire tar emot mig.