När snön faller

Kapitel 20

Dagens låt: "Her last words" – Courtney Parker

TW: Depression, självmord

Det här måste sluta nu! Den största dödsorsaken gällande ungdomar mellan 15 – 20 år är självmord. STÖRSTA DÖDSORSKAEN ÄR SJÄLVMORD!

Du kanske inte tror att du har något med det att göra, men det är DU som kan se till att ge ett leende i korridoren. Det är DU som kan se till att umgås med personer som ser ensamma ut. DU behöver bara ge EN liten komplimang och göra någons dag bättre. Det är DITT ansvar, ingen annans, att ta hand om DINA medmänniskor. Det kan du inte fly ifrån.

Ni kan bespara liv!

Den låt som jag länkar till er är en ren beskrivning på hur säkert många ungdomar i samhället kan känna sig. Ta hand om er, snälla.

Älskar er och ha en trevlig läsning!

//Delenainmyheart

***

Det känns som livet sakta rinner ur kroppen.

Jag vet att jag inte är döende, knappast, men jag är för trött för att ens kunna öppna ögonen. Det är kallt i underlaget jag ligger på vilket får nackhåret att resa sig. Min kropp skakar av kylan och inom mig känner jag ett lågt illamående. Det bultar hårt i mitt bakhuvud, men jag kan inte komma ihåg varför.

Vad hände?

Jag blinkar försiktigt till med ögonen. Först är synen väldigt suddig och av någon anledning gungar hela landskapet. Jag ligger på sidan och tittar undrande på dörren framför mig. Den är stängd. Jag befinner mig i ett litet rum som endast skiner upp av en lampa i taket med ett dunkelt ljus. Det finns inga fönster eller möbler. Bara jag och en tom yta av ingenting.

Jag försöker sätta mig upp med det är något som hindrar mig. Förskräckt ser jag att någon bundit mina ben med rep. Armarna är också i hopbundna bakom min rygg och även fast jag drar så hårt jag kan påverkar det ingenting. Knutarna sitter som ett järngrepp. Det spelar ingen roll om jag skulle ha händerna fria skulle jag inte kunna knyta upp repen. Trots utan armar och ben lyckas jag sätta mig upp med ryggen mot den kalla väggen, men det är en ansträngning som tar luften ur mig.

Jag har svårt att andas på grund av hur uppskrämd jag är. Jag kan inte se utbuktandet av en mobil i fickan och sväljer hårt. Har någon tagit den ifrån mig?

Rummet kan inte vara mer än femton kvadratmeter och det ser ut som en källare. Jag försöker minnas hur jag kom hit, men endast bilder fladdrar förbi i tankarna. Bilder som vägrar stanna. Huvudet dunkar fortfarande och jag biter mig själv i läppen av all smärta.

Ärligt talat får jag panik.

Det är en sak jag är tacksam över just nu, och det är att min mun inte är hoptejpad med silvertejp eller något liknande.

Jag ropar på hjälp. Det tror jag vem som helst skulle gjort som sitter fastbunden i en källare utan att minnas hur man kom dit. Jag skriker tills halsen skaver och bröstkorgen gör ont. Min största rädsla är att rummet är ljudisolerat. Då spelar det ingen roll hur jag högt jag skriker. Ingen kommer höra mig.

Plötsligt flyger dörren upp. Jag tror att det ska vara en yxmördare eller en man med motorsåg som rusar in i rummet, men istället är det någon jag kan lita på till hundra procent.

"Jason!" utbrister jag hest. Det känns som halsen är i brand av allt skirkande. "Vad i helvete är det som pågår?!"

Han sätter sig snabbt på huk bredvid mig. Jag kan inte läsa av uttrycket helt och hållet, men han verkar en aning stressad och chockad. Han sväljer, skakar på huvudet.