När snön faller

Kapitel 22

Dagens låt: "Perfect" av Hedley

Det här är typ... en av de bästa låtar någonsin. Jag kan inte sluta lyssna på den. Vet att den är gammal, men who cares?

//Delenainmyheart

***

Mitt hjärta stannar till.

Det känns som om färgen rinner av mitt ansikte och munnen blir alldeles torr, som sand.

Allt klarnar plötsligt. Jasons och Daves likheter dyker upp i mitt huvud. De har samma typ av hår, även fast Jasons är mörkare. Deras ansiktsdrag är likadana och rösterna är båda en aning mörkare. Dock är Jasons hesast på grund av rökningen. Och det kan inte varit en tillfällighet att jag tyckte om Daves ögon lika mycket som jag tycker om Jasons.

"Din bror?" får jag fram en aning chockat. Jag medger att det finns likheter, men jag hade aldrig väntat mig att det var släkt. "Men han är typ... vadå? Nio år äldre än dig?"

Jason nickar. "Ja, men det är därför det varit så lätt att dölja det. Speciellt för Claire."

"Claire? Vet hon inte?"

"Jag sa ju att du inte fick berätta för henne, eller hur? Det är också en anledning till det."

"Men Dave är även hennes bror!"

Jag kan inte riktigt tolka Jasons uttryck. Han verkar i för sig en aning obekväm av ämnet, men ansiktet är alldeles tomt och blankt. Jag noterar att hans händer har börjat darra. Han är nervös.

"Nej." Han skakar på huvudet. "Halvbror, ja. Men inte helt. Förresten så heter han David, men jag kan kalla honom Dave om du vill."

"Okej, nu är jag förvirrad. Men du och Dave har samma föräldrar? Och inte Claire?"

"Claire och jag har samma pappa, dock inte mamma."

"Och hon vet inget." Jag stirrar på honom med vidöppen mun. Hur kan han ha hållit det dolt i alla dessa år? Vad mer är det han döljer för henne? För mig? Jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner, eftersom jag känner ett medlidande för Claire. Jason är alltså bara hennes halvbror, och hon vet inte om det.

"Hur kommer hon reagera när du berättar det?" undrar jag och lägger händerna i knät. Jag vet annars inte var jag ska göra av dem.

"Jag kommer inte berätta det." Han reser sig upp ur soffan. "Hon vet inte vem Dave är. Hon har aldrig hört talas om honom. Jag vill att det ska fortsätta vara så."

"Du vill?" upprepar jag och ställer mig också upp. "Hur kan du tro att det här enbart handlar om dig?"

"Och hur kan du tro att du bara kan lägga dig i? Du frågar, jag svarar, men du ska inte säga åt mig vad jag ska göra. Det är mitt val!"

"Men du har ljugit för henne! Vad mer är det du hållit hemligt?" Han står mitt i rummet, utan att svara. "Jag frågade dig en sak och då ska du svara. Det har du lovat mig."

Han skakar på huvudet och nu kan jag läsa av exakt vad han känner. Han ångrar att han tog med mig hit. Det var ett misstag och nu vill han bara att jag ska försvinna. På ett sätt förstår jag honom. Det verkar vara rätt mycket att ens försöka berätta det för mig. Han måste ha det rätt jobbigt just nu. Men hur kan han vara så självisk att inte ha berättar det för Claire? Hon förtjänar väl att veta, eller hur?

"Jag behöver luft." säger han och försvinner ut ur hallen igen. Jag hör hur han öppnar dörren och smäller igen den igen. Högt.

Jag följer inte efter honom. Inte än i alla fall. Jag sätter mig i soffan och låter det gå några minuter. Minuter som är lika sega som honung. Jag förstår att han har svårt att berätta därför låter jag honom tänka igenom alltihop. Om han inte är redo att avslöja allt för mig, kanske jag inte är redo att lyssna.