När snön faller

Kapitel 28

Dagens låt: "Don't deserve you" – Plumb

Typ. Världens. Bästa. Låt. Den passar Jason och Graces relation!

OBS: JAG HAR INTE LÄST IGENOM DETTA KAPITEL EFTERSOM JAG HAR SÅ MYCKET PLUGG NI INNAN LOVET

***

"Grace!" Jasons röst ekar på skolgården. Det är fortfarande den tiden på morgonen då det verkar som om alla sover, men om mindre än tio minuter kommer det flockas folk här ute. Speciellt inne i rökrutan. "Grace, vänta!"

Jag stannar. Trots allt är det inte Jason jag är arg på, utan Noah. Fast jag kan lätt välja en anledning till att vara arg på båda två. Jason har säkert glömt vad som hände igår mellan oss två, bara det gör att han förtjänar en käftsmäll.

Nej, egentligen inte. Grace, sluta överdriva!

Långsamt vänder jag mig om och lyckas mota bort tårarna som Noah skapat. Jag vet inte vad jag ska säga, så jag står alldeles tyst och betraktar Jason när han kommer joggande mot mig. Gud, han måste sluta bära jeans som är tajta och slitna vid knäna. Det får mitt hjärta att stanna varje gång.

Och det är inte det enda som får mig att tappa andan.

Bara av att se honom igen får minnena att komma tillbaka. När Noah var med oss var jag för upprörd för att ens tänka på gårdagen, men nu är det annorlunda.  Absolut annorlunda.

Jag skulle göra precis vad som helst för att känna honom mot min kropp igen. Känna hans läppar mot mina. Hans tunga i min mun. Hans händer kupade runt mina bröst.

"Är du okej?" frågar han vilket får mig att blinka till. Han ser orolig ut och jag får dåligt samvete. Jag tänker på att grovhångla med honom, när han bryr sig om min säkerhet. Dessutom bör jag inte tänka på vad som hände igår efter det Dave sa. Jag harklar mig.

"Egentligen inte." svarar jag och vet inte riktigt var jag ska göra av händerna. "Men det är inte Noahs fel."

"Inte?" Han stannar till mitt emot mig och höjer på ett ögonbryn. "Det han sa var rätt idiotiskt och dumt."

"Jag vet."

Det är självklart att jag vill säga mer, men jag vet inte hur. Var ska jag börja? Jason vet ju inte att hans bror är tillbaka än, så jag måste börja om från allra första början. Är det värt att oroa honom? Om nu Dave vill att hans bror ska få veta något, så kan han väl berätta det själv, eller hur? Dock så har han hotat min familj. Det spelar ingen roll om han skämtar eller inte. Jag måste berätta det.

"Vi måste prata."

Men det är inte jag som säger det. Jag hinner bara öppna munnen innan Jason hinner före med frågan. Det förvånar mig en aning, men jag skyndar mig att stänga igen munnen igen så jag inte ser alldeles dum ut.

"Um... okej." Jag drar en hårslinga från ansiktet och möter hans djupt, blåa ögon. "Vad är det?"

Det är något annorlunda med honom. Jag kan inte riktigt sätta finger på vad det är, men det finns där. Det kanske är det där sneda, nya leendet som han har? Eller den glittrande blicken i ögonen? Är det håret som verkar vara en extra aning ompysslat med.

Först är det så svårt att se, men efter ett tag kommer jag på att det är allt jag rabblade upp, inklusive att han inte luktar rök. Det förvånar mig. Redan på morgonen brukar han hunnit ta sin första cigg, men vad jag kan känna doftar han bara rakvatten och parfym.

"Jag vet att jag sagt att vi ska hålla oss borta från varandra." börjar han med en mycket säker ton. Som om han övat på det han ska säga hela morgonen. "Och jag vet också, att för din egen säkerhet så vore det bäst. Men du kommer inte ge upp, eller hur? Det spelar ingen roll hur många gånger jag måste säga åt mig, för du kommer alltid tillbaka." Han skakar på huvudet och skrattar till. "Vet du vad jag insåg igår? Att jag vill varamed dig, och jag skulle inte göra någonting för att ändra på det. Efter vad som hände igår har du varit den enda jag tänkt på, och jag-"