När snön faller

Kapitel 57

Dagens låt: "Sing you to sleep" - Mikelwj

***

"Du måste prata med henne." säger Jason till mig när vi skyndar oss ifrån folkmassan. Han skakar och blåser på den hand som han slog henne med. Det verkar göra en aning ont.

"Prata?! Är du inte riktigt klok? Det var ju det jag försökte göra och du såg nyss vad som hände!"

Bakom mig hör jag hur någon frågar Nathalie om hon är okej, andra börjar viska med varanda. Jag kan bokstavligen känna deras blickar i ryggen. De bränner hål i min nacke.

Imorgon kommer dagens snack på skolan vara om Jason och hans livsfarliga knytnäve. Men Nathalie fick inte mer än förtjänat. Jag vet att hon alltid haft en skarp tunga, och att hon bara vill skydda mig, men detta är för mycket! Hon måste faktiskt lära sig var gränsen går.

"Det var exakt det här jag var rädd för." muttrar Jason när vi äntligen blir ensamma en trappa ner i ett litet hörn.

"Vadå? Att min bästa vän skulle svika mig?"

"Nej, ryktena. Jag sa det redan från början att du riskerar mycket när du är med mig."

Han ser mycket otålig ut och han går fram och tillbaka på den lilla plätt golv som finns i hörnet. Inte heller kan han riktigt se åt mitt håll. Det verkar som han tror att han på något sätt svikit mig.

"Nu är du bara dum! Jag bryr mig inte alls om vad andra säger om mig. De får tro vad de vill. Det är Nat jag är arg på."

"Jag är bara så glad att jag inte skadade dig."

"Skadade mig? Vad-" Jag avbryter mig tvärt när jag minns hur snabbt slaget tillkom. Ena sekunden försökte han få bort mig därifrån, och i nästa hade Nathalie fått ett rejäl smäll på käften. När Jason blir arg tappar han även all kontroll runt om sig. Det kunde blivit farligt, även för mig.

"Jaha..." säger jag sedan. "Men tänk inte på det. Tänk istället på att du gjorde oss alla en tjänst. Hennes ord sårade mig verkligen."

"Som sagt, du måste prata med henne."

"Varför?"

"För att hon är din bästa vän. Och för att hon oroar sig för dig. Om ni två blir sams igen är risken mindre att jag slår henne igen. Nej, se inte ut sådär, Grace. Hon vill bara att du ska vara säker. Och nu är hon så rädd att du kommer råka illa ut att hon är hysterisk. Prata med henne. Gör så hon ber om ursäkt."

Jag höjer på ena ögonbrynet. "Säger killen som nyss slog henne."

"Jag säger det inte för hennes skull, utan för din. Inse fakta, sedan du träffade mig har dina vänner glidit längre ifrån dig.Och det vill jag inte stå ansvarig för."

"Du är inte ansvarig för något av det här. Men Nathalie är det, och Amy också för den delen."

"Snälla." Nu står han stilla på en fläck och vågar se in i mina ögon. "Jag vill att du för en gångs skull är självisk och tänker på dig själv. Du behöver andra också, inte bara mig. Jag kommer inte alltid finnas här."

Nu blir jag rädd. Har han och Dave kommit överens om något som jag inte känner till om? "Vad menar du med det?"

Han ler roat och lika charmigt som alltid. "Vi går i helt olika klasser. Vi ses inte på alla raster. Det är vad jag menar."

"Åh." Ibland vill jag banka huvudet i en vägg på grund av min dumhet. "Okej, du får som du vill. Jag har faktiskt saknat både Nat och Amy. Den här gången hoppas jag bara att hon kan be om ursäkt."