När snön faller

Kapitel 10

Pappa hade rätt.

Morgonen därpå vaknar jag av en hög, dunkande musik i öronen. Den är för långt bort för att komma från undervåningen, men samtidigt alldeles för nära. Det är någon som spelar utanför huset. Till en början hoppas jag att vem det än är som lyssnar ska stänga av musiken nu genast, men självklart händer det inte.

Jag ser på min klocka. Halv sex. Solen har knappt gått upp och huvudet dunkar. Jag gnuggar mig i ögonen, gäspar, och sätter mig upp. Mitt hår känns tovigt och står säkert ut åt alla håll. Jag bryr mig inte.

Jag reser mig försiktigt upp och går till fönstret. Vem i helvete lyssnar på en rocklåt så här högt halv sex på morgonen? Jag ser mot det sålda huset tvärs över gatan. Lastbilen är borta, men det lyser från fönsterna och musiken kommer definitivt därifrån.

Jag vill inte förstöra mitt första möte med min nya granne, men jag tror inte jag har något val.

Det är dags för mig att hälsa.

Jag smyger ner för trappen i bara linne och rutiga pyamasbyxor. Varken mamma eller pappa har vaknat än så jag tänker på att ta det försiktigt. Dock antar jag att musiken hörs mer än vad mina steg gör.

Vi bor i ett litet område med inte så många hus. Det är vårt hus, ett där musiken kommer ifrån tvärs över vägen, och sedan ett som man knappt ser skymten av. Det står några hundra meter bort och göms bland träd och buskar. När jag var liten trodde jag att det bodde en gammal häxa där som åt barn, men det visade sig att den gamla häxan var en snäll, tjock farbror som satt i rullstol och bjöd på kakor. Tyvärr ser vi honom inte så ofta. Eftersom han har svårt att gå lämnar han aldrig huset. Vilken dag som helst kommer han flytta till ålderdomshemmet och någon annan tar över stället.

Jag sätter på mig skorna och öppnar ytterdörren försiktigt. Jackan bryr jag mig inte om. Det ångrar jag nästan direkt, men känner att det är onödigt eftersom jag bara ska gå till andra sidan vägen. Kalluften slår mot min hud vilket får mig att rysa. Solen har inte hunnit värma den fuktiga marken än och daggdropparna ligger kvar i gräset.

...Feel my heat, takin' you higher. Burn with me. Heavens on fire. Paint the sky with desire. Angel fly. Heavens on fire. I got a fever ragin' in my heart, you make me shiver and shake. Baby, don't stop. Take it to the top...

Jag lyssnar på låtens text som jag nu kan höra. Självklart känner jag igen låten och blir tveksam. Personerna som flyttat in måste vara hårdrockare och bara bry sig om sex och öl. Jag vet att det låter väldigt fördomsfullt, men den här låten handlar in princip bara om sex och jag vill inte knacka på deras dörr och skälla ut dem om de är stora, muskliga män med solglasögon, skägg och skinjackor.

Jag skakar på huvudet.

Det spelar ingen roll hur de ser ut. De väckte mig såhär tidigt på morgonen och behöver få veta att här kan man inte göra som man vill.

Jag kliver upp på deras veranda och känner solen skina svagt på mina ben, men inte längre än så. Strålarna skapar ett ljust skimmer på träplankorna jag går på och jag ler för mig själv. En aning fint är det när gräset glittrar med solen.

Med ett djupt andetag sluter jag fingrarna om varandra och höjer handen. Jag ska precis knacka när någon öppnar dörren och jag blir som förstenad ute på verandan. Herregud. Det är det enda orden som spelas i min hjärna.

Killen framför mig är varken kraftig, skäggig eller har glasögon. Det kastanjebruna håret ligger åt sidan och ögonen ler varmt åt mig. Muskler har han definitivt. Han har antagligen styrketränat varje dag i sitt liv. Hur jag kan anta det?