När snön faller

Kapitel 21

Dagens låt: "Baby don't cut" av B-mike

TW: självskadebeteende

Jag hoppas ni har det bra och snälla lägg ner rakbladet. Det är inte värt det. Jag lovar, ni förtjänar så mycket bättre. Jag älskar er! Försök att tänka på något annat än den hemska känslan ni har i huvudet. För jag vet att saker och ting kommer bli bättre. Snälla, snälla tro mig.

Ha det så bra!

//Delenainmyheart

***

Varken jag eller Jason säger något på hela resan. Det är ingen idé. Han ger mig ändå bara korta, oförståeliga svar och det är bättre om jag sparar alla mina frågor till imorgon då han lovat att berätta. Jag ser ut genom fönstret och betraktar husen som ser ut att svischa förbi oss. Mina händer masserar varsamt handlederna och jag försöker låta bli att tänka på allt som hänt. Jag är nästan hundra procent säker på att det är Dave som är den skyldiga, men varför gjorde han det? Han skadade mig inte, så vad var meningen?

Jag känner hur tröttheten långsamt rinner av mig. Huvudet dunkar fortfarande, men jag sluddrar åtminstone inte längre. Det är som jag inte är säker vart vi än åker. Jag är hela tiden rädd att någon ska förfölja oss med en svartlackad bil med sotade rutor.

Då och då tar jag min tid att studera Jason, men det slutar alltid med funderingar och rodnande kinder så jag tittar bort. Jag skyller mina barnförbjudna tankar på vad det nu var för drog jag fick.

När vi efter vad som känns som en hel evighet kommer till min gata släpper jag ut ett lättat andetag. Jason parkerar bilen precis utanför huset och det är självklart att mamma och pappa kommer ha frågor. Men just nu bryr jag mig inte. Jag har ännu inte smält händelsen sedan tidigare idag.

"Här." Jason letar i sin innerficka och tar upp min mobil. Hur fick han tag i den? "Den låg precis vid trappen till källaren."

Jag tar tacksamt emot den. Visserligen hade han kunnat gett mig den tidigare, men det spelar ingen roll. Jag är glad att han hittade den och inte någon annan.

Jag studerar telefonens skärm "Den är sprucken." Sprickan är inte liten. Den täcker hela skärmen genom att vandra från den vänstra, nedersta kanten till den andra.

"Du måste ha tappat den innan du tuppade av."

Jag låser upp den och blir glad över att den faktiskt fungerar. Jag tittar på klockan. 22:13. Mamma har inte ringt en enda gång men jag vet att om jag kommit hem senare än elva hade hon blivit orolig och skällt ut mig för att komma hem så sent på en fredag.

"Varför skrev du Gullet?" frågar jag och syftar på smset. Jag lägger ner mobilen i min ficka och ser mot honom. "Varför inte mitt namn?"

Han ler svagt. "Annars skulle du inte vetat att det var jag, eller hur? Jag var tvungen att meddela dig snabbt för att få ut dig därifrån och gullet är smeknamnet jag gett dig. Tyvärr smsade jag försent."

"Vad händer med Dave? Om det var han som gjorde det här, är jag knappast säker att bo granne med honom."

"Oroa dig inte för honom." Han vrider om nyckeln och stänger av bilen. "Han ska bort några veckor. Innan han kommer tillbaka är du säker."

Jag drar handen genom håret och försöker samla tankarna. "Vi måste ringa polisen."

"Nej." Han skakar på huvudet. "Inte polisen."