När snön faller

Kapitel 54

Dagens låt: "Drive" – Miley Cyrus

***

Det kanske inte var så smart att ta cykeln ändå. Jason får sitta på pakethållaren hela vägen hem. Och, bör det inte vara tvärtom? Bör det inte vara mina händer runt hans midja? Min ena sida av ansiktet som lutar mot hans rygg? Bör det inte vara han som ska trampa? Och vara den gentleman som jag känner till under skalet av det stora egot?

Jo, så kanske det bör vara. Men det vägrar jag. "Det är min cykel." sa jag argt när jag förklarade att vi måste skynda oss hem till mig innan mamma och pappa kommer hem. "Om du så mycket som repar den kanske jag tar tillbaka mitt beslut!"

Då lipade han och kysste mig på pannan.

När vi senare kommer hem till mig möter jag inte ens hans ögon, eller hinner förklara mer detaljerat om vad som händer. Allt jag vill är att komma in i huset och lägga tillbaka alla föremål på sin rätta plats. Om jag inte gör det, hur ska jag då förklara det för mina föräldrar?

Men det är inte det som gör att vi inte får ögonkontakt. Anledningen till det är att jag har så sjukt dåligt samvete. Det kanske är därför jag just nu beter mig som en yr höna? Jag vill helt enkelt inte prata om brevet, därför skyller jag på röran jag måste städa undan. Jag vet ju inte vad jag ska säga. Och vad är det Jason tänker på? Han verkar så avlägsen. Och det är inte heller så konstigt. Han har precis fått reda på den riktiga anledningen till att hans mamma lämnade honom.

Han omges av otroligt många familjehemligheter. Kommer han få reda på allt innan det är försent?

"När kommer dina föräldrar hem?" frågar han tyst bakom mig medan jag försöker få tag i nyckeln som ligger i bakfickan. Varje gång ens pojkvän ställer den frågan vet man vad som kommer hända. Men inte i det här fallet. Vi kan inte vara själviska tillsammans. Först måste vi klara av Dave.

"Snart. Men inte för snart hoppas jag."

Väl inne i hallen sparkar vi av oss skorna och jag rusar direkt till förrådet. Dock vet jag inte vad Jason gör. Jag antar att han tar friheten att studera lite av köket och vardagsrummet, för när jag kommer tillbaka med den stora säcken med föremål och slänger den på bordet står Jason och betraktar en porslinskatt som jag fick i födelsedagspresent när jag fyllde tio. Den står högst upp på hyllan och är alldeles dammig på toppen av huvudet och de små öronen. Mamma köpte den på en väldigt dyr affär. Pappa har aldrig tyckt om den. Kanske på grund av det dyra priset? Men jag älskar den. Kattens rosa nos och tindrande ögon får mig alltid att le. Den är sköldpaddsfärgad. Gul, brun och lite svart på tassarna. Den ser riktigt äkta ut. När jag var liten trodde jag den skulle hoppa ner från hyllan och upp till mitt knä så jag kunde smeka dess mjuka päls.

Jag lägger ut varenda litet föremål på bordet och studerar alltihop. Det ligger i en enda röra. Fan. Om det är en sak jag är dålig på är det att städa upp efter mig själv. Det är den mest olönsamma sysslan som finns att göra i detta liv.

Jason har kört ner händerna innanför jeansfickorna så han står i profil mot mig. Nu tittar han nyfiket på ett fotografi av mig, Nathalie och Amy som vi tog för lite mindre än ett år sedan. Det var någon månad innan jul och på bilden fångar vi snö på tungorna. Amy ville inte först. Hon tyckte det var barnsligt. "Kom igen." hade hon sagt. "Vi är inte sju längre."

Men det slutade med att vi alla fångade snö på tungorna. Nathalie bara skrattade och knep ihop ögonen. Hon önskade att alla horor som gjort henne illa skulle brinna i helvetet. Tycka vad man vill om henne, men hon är faktiskt en riktig underhållning ibland.

Jason flinar åt fotografiet innan han fortsätter söka med blicken över hyllan.

Jag betraktar honom försiktigt medan jag sorterar gafflarna i en hög och knivarna i en annan. Det känns som om jag rör vid honom trots att han står så många meter ifrån mig. Det bultar inne i bröstet och jag försöker se det hela utifrån. Och det gör jag. Jag ser hur min blick ändras från vanlig till alldeles glödande. Den är fylld med längtan och åtrå. Jag ser hur jag tvingar mig själv att svälja innan jag noggrant återgår till arbetet.