När snön faller

Kapitel 25

Dagens låt: Scars – Boy Epic

Fan, jag måste sluta tipsa om Boy Epic... men han är så enormt bra! Jag älskar honom!

***

Jason syns inte till idag och jag blir orolig. Väldigt orolig. Tänk om Dave gjort någonting? Han kanske inte hållit sitt ord och kommit tillbaka? Man vet ju aldrig och det gör mig på mycket dåligt humör. Jag lyssnar inte på Nathalie när hon nämner de olika förslag på klänningar till balen, eller när Amy förklarar sida 47 i matteboken. Jag hör inte vad lärarna säger på genomgångarna och när jag plötsligt blir tillfrågad rycker jag bara på axlarna och ser ut genom fönstret.

Precis som Claire brukar göra.

Claire... Påtal om henne så har hon också varit på riktigt dåligt humör hela dagen. Jag har själv inte pratat med henne men hon har suttit överspänd på sin stol i flera timmar och vägrat röra en min. Hon är nästan värre en mig.

Innan vår första lektion efter lunchen börjar sätter jag mig bredvid henne och petar försiktigt på hennes axel. "Hej." säger jag och ger henne ett leende. "Hur är det?"

Ingen av oss vill prata om det faktum att hon ska gå med Noah på balen. Det blir bara stelt och ärligt talat tror jag det är något annat som tynger henne. Hon är blekare än vanligt och hon ser undrande mot mig. Hon är fortfarande inte van att bli tilltalad av någon elev.

Först säger hon ingenting. Munnen är sprucken och ögonen blanka. Som om hon inte fått sova tillräckligt i natt. Därefter verkar det som en rysning far genom hennes kropp och hon ler tillbaka. "Ja, allt är bra."

Hon ljuger. Det ser jag klart och tydligt. Kanske har det något med hennes bror att göra? Jag harklar mig och flyttar mig närmre. "Um... vet du hur det är med Jason? Han verkar inte vara här idag."

Hon betraktar mig misstänksamt innan hon rycker på axlarna. "Han mådde inte så bra och stannade hemma. "

"Säkert?"

"Ja."

Hennes flackande blick säger något annat. Jag suckar djupt och kliar mig i hårbotten. "Claire, det här kanske låter en aning konstigt. Men jag måste få träffa honom."

"Va?" Hon fnyser till. Jag vet inte riktigt om det är för hon är road, eller försöker förolämpa mig. "Ni känner ju knappt varandra. Hur många gånger har ni träffats? Två?"

"Jag förstår att du inte vet något, men vi har faktiskt blivit... vänner. Jag vill bara se efter om han är okej."

Hon stirrar på mig. "När blev ni vänner? Förresten, Jason har inga vänner. Han är väldigt tillbakadragen."

"Jag har märkt det. Just därför måste jag träffa honom. Jag vill inte att han ska göra något dumt."

Hon himlar med ögonen som för att säga att det redan är försent, men hon tar sitt anteckningsblock och river av en bit papper. Sedan skriver hon ner någonting med sin slitna blyertspenna och räcker lappen till mig. "Här är adressen." Hon fuktar läpparna. "Ta det bara lugnt. Han är inte riktigt sig själv."

"Okej, tack." Jag reser mig upp från stolen. Hon höjer på ögonbrynen.

"Vadå? Ska du gå nu?"

"Ja."

"Men du skolkar aldrig."

Jag flinar och slänger väskan över axeln. "Jag antar att det får bli ändring på det då."

***

Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig.

Kanske att Jason skulle bo i ett stort hus med en gigantisk bakgård och en fontän precis vid en altan. Att huset skulle vara rött med vita knutar och fönstren så skinande rena att det skulle häpna varenda människa som gick förbi. Att jag skulle tappa andan så fort jag kom till adressen och bara stå och gapa.