När snön faller

Kapitel 16

"Nej." svarar jag snabbt. "Du får inte komma in. Om du tar ett steg närmre ringer jag polisen."

Han suckar och skakar misstroget på huvudet. "Lyssna, jag är ledsen för det jag sa. Jag gjorde det bara för att reta upp Jason."

"Det är ingen ursäkt. Jag är sjutton år!"

"Ska vi prata om dig hela kvällen eller tänker du släppa in mig?"

"Nej, har jag ju sagt. Det spelar ingen roll om du vill prata om Jason. Ärligt talat så bryr jag mig inte om honom längre."

Dave betraktar mig en stund med nyfikna ögon. Inte länge, men det går tillräckligt många sekunder för att få nackhåret att resa sig.

"Han har sårat dig." konstaterar han lågt. Jag kan inte läsa av hans blick, men jag undrar vad som försegår uppe i hans huvud. 

Jag försöker ignorera minerna från tidigare, då Jason sa alla de där hemska sakerna om mig. Tycker han verkligen jag är så ful? Jag svarar inte utan ser bara ner i backen. Tydligen är det tillräckligt för Dave.

"Jag vet att Jason kan vara en riktig idiot. Men vad han än säger så är det inte sant."

Jag fnyser till. "Hur vet du det?"

"Det spelar ingen roll. Just nu vill jag bara att du låter mig komma in. Jag tror du vill veta det här."

Jag tänker över det en stund. Det är inte smart att bjuda in en vuxen man till mitt hus utan att någon av mina föräldrar är hemma. Det han sa till mig förut bör egentligen polisanmälas och jag ska inte vara nära honom.

Men han vill prata om Jason och jag ljög, för jag bryr mig om Jason. Mer än jag egentligen vill, men han har Nathalie och jag kan inte förstöra det för henne. Om hon vill jävlas med den där Daniel så får hon göra det. Dessutom har Jason redan sagt ja till henne. Jag trodde han kunde ångra sig förut, men nu inser jag att det bara är dumt. Jag kan inte göra så mot min bästa vän.

"Nå?"

Jag ser upp mot Dave och suckar djupt. "Okej, men försök inte med någonting." Jag fiskar upp telefonen ur fickan. "Då ringer jag larmcentralen med en gång."

Han ler snett innan han tar ett steg över tröskeln och jag stänger dörren efter honom. Han betraktar mig varsamt. Som han vet så mycket mer än vad jag gör. Det stämmer ju, han ska berätta något viktigt om Jason. Jag kanske får reda på några svar till frågorna jag haft tidigare?

Vi sätter oss i den mörka lädersoffan. Jag ser till att sitta på den andra änden och han på den andra. Jag har också försäkrat honom om att om han närmar sig innanför gränsen två meters avstånd är han så mycket som körd. 

Daves ögon är äckligt bruna. Först tyckte jag om den färgen, men nu vågar jag knappt ha ögonkontakt med honom. Hans frisyr påminner lite om Jasons. Bådas hår står ut lika mycket, får dem att se vilda ut. Skillnaden är bara att Jason har mörkare hår. Nästan nattsvart. David är kastanjebrunt. Som löven på hösten.

"Fint vardagsrum." Han ser uppskattade på bokhyllorna och tv;en vilket får mig att himla med ögonen.

"Jag tänker inte småprata med dig om du tror det. Du kom hit för att berätta om Jason. Säg vad det är."

"Okej." Han fortsätter inte på en lång stund utan låter sekunderna gå. Jag tror han gör det med flit eftersom jag blir riktigt irriterad.

"Okej vadå?"

"Vet du vad Jason ska göra på fredag?"

"Nej." svarar jag. "Jag har försökt få det ur honom men han vägrar berätta. Jag vet att det har något att göra med Claire. Men vad vet jag inte."