Kärlek börjar alltid med bråk

Del 113

EMMA
Fyra år senare ...

~

Den första nattfrosten låg stilla utanför fönstret. Drömmen om den där vita julen kanske inte var helt tagen ur det blå, än var det ett par veckor kvar. Som jag längtade, vår allra första jul i huset. Medan kaffet sakta ringlade ner i pannan blickade jag ut mot den lilla sjön där gässen guppade i takt. Ibland önskade jag att någon kom och nöp mig i armen, det var nästan för bra för att vara sant.

Med ett nöjt leende sträckte jag mig efter min favoritmugg, den var inte speciellt vacker men väldigt god att dricka ur. Och ja, vissa muggar är godare att dricka ur än andra. Söndagar var min absoluta favoritdag. I alla fall just denna söndag. Inte bara för att vintern och julen stod för dörren men snart skulle min älskling vara hemma igen efter två veckors utlandstjänst.

Som jag saknade honom. Vi hade inte varit ifrån varandra särskilt många gånger under åren, inte ens under hans utbildning. Det var såklart jobbigt att inte få vara tillsammans, men också värt det. Någon vecka hit eller dit ifrån varandra, det spelade ingen roll, vi levde vår dröm och jag njöt varje sekund av det.

Jag sneglade mot mobilen som låg på köksbänken. Klockan hade precis passerat åtta. Kan han inte bara komma snart? Smuttande på det heta kaffet gick jag in till vardagsrummet och sjönk ner i den stora soffan.

För bara några månader sedan hade vi fått nycklarna till huset. Det var inte speciellt stort, men full tillräckligt för två personer i starten av sitt föralltid. Men det var tomten som fått oss förälskade i platsen som nu var vårt hem. Den frodiga gräsmattan som sluttade ner mot en liten sjö, omringad av uråldrig skog. Vi hade såklart grannar i området, men inte vägg i vägg.

Hjärtat tog ett skutt när det vibrerade i mobilen. Jag skulle aldrig erkänna det men till min besvikelse var det Sabinas tryne som lyste upp skärmen.

"Klockan har precis slagit åtta en söndagsmorgon, varför ringer du?" sa jag och försökte låta sur men misslyckades för Sabina skrattade till.

"Är klockan bara åtta? Sorry, sov du? Jag tänkte höra vad ni gör ikväll?"

"Ja, bara åtta och nej jag är vaken så där hade du tur. Varför sover inte du, kan man ju undra?"

"Du, åtta är rena sovmorgonen numera. Både Alicia och Aaron vaknade halv fem i morse, nästan så det snart är dags för lunch", sa hon och gäspade. "Så vad säger ni, middag ikväll hos oss?"

Alicia och Aaron. Det var inte bara hos oss åren hade flugit förbi. Bokstavligen. Sabina och Elias hade jobbat snabbt. Efter studenten hade de flyttat till egen lägenhet och precis som Sabina alltid drömt om hade hon nu fått två småttingar - tvillingar. De små liven skulle växa upp så som jag och Elias gjort, och bara tanken fick mig att le. Stackars Aaron, han skulle inte få det lätt om Alicia blev en kopia av sin mamma - och sin faster.

"Lucas har inte kommit hem än", började jag men avbröts av ljuset från billyktor som letade sig in genom fönstret. "Du, jag får återkomma."

Jag hann klicka bort samtalet innan Sabina börjat protestera. Hela kroppen skälvde till av glädje och förväntan. Han var hemma. Lucas var hemma. Jag fick tvinga mig själv att ta ett djupt andetag för att lugna nerverna. Vi var inte sjutton år längre men fjärilarna i magen härjade lika hårt ändå.

När ljudet av klampade skor hördes ute på verandan höll jag andan. Kan man verkligen vara så kär i en och samma person efter alla dessa år? Uppenbarligen. När Lucas öppnade dörren och klev in i sin pilotuniform föll hakan i golvet. Han var snyggare än någonsin. Som den hetaste av drömmar. Även fast jag sett honom i uniform förut så gjorde våra två veckor ifrån varandra sitt, min galet sexiga man var äntligen hemma.