Kärlek börjar alltid med bråk

Del 82

Med ett ryck vaknade jag av en duns följt av låga svordomar och muttranden innan någon ramlade ner i sängen mittemot min.

"Sover du sötnos?" sluddrade Lucas. Herregud, han måste vara asfull.

Så dom hade alltså tömt spritflaskorna, tänkte jag, precis som Lucas sagt. Visst att jag kanske varit jävligt tråkig igår men efter någon timmes spel med hånfulla pikar och kommentarer hade jag fått nog och gått och lagt mig. Då hade jag önskat att vi skulle ha skjutit ihop sängarna så att vi kunnat sova tillsammans men nu var jag rätt glad att vi aldrig gjort det. Lucas var full och stank sprit och jag ville verkligen sova.

"Sötis? Sover du?" fortsatte han och jag kunde höra hur han skrattade dovt.

"Mmhm, jag sover", mumlade jag och vände mig in mot väggen.

"Du sover inte, då hade du inte sagt att du sover", sluddrade han roat och jag hörde hur andra sängen knakade till. Fan också..

"Gå och lägg dig", viskade jag med en suck när min säng tyngdes ner.

"Men jag vill sova med dig", viskade han och skrattade till igen.

Visst att Lucas var rätt söt när han var full men sängarna var inte mer än smala enkelsängar så vi skulle aldrig få plats båda två i min säng.

"Gå och lägg dig, vi ryms inte", viskade jag och vände ansiktet mot honom.

"Vi.. vi ryms sötis", stammade han och jag kunde se i det svaga ljuset att han log.

Även om det tog emot så var det ingen idé att börja bråka. Jag flyttade mig så nära väggen som möjligt, vilket typ inte gjorde någon skillnad, när Lucas la sig ner i stort sätt ovanpå mig.

När Lucas andning blev allt tyngre suckade jag och stirrade upp i taket fast det var mörkt i rummet. Så, det skulle definitivt inte bli någon mer sömn i natt, tänkte jag och försökte hitta en bekväm ställning. Inte för att jag visste vad klockan var men det var med all säkerhet några timmar kvar tills det var morgon. Typiskt..

"Jag.. jag tycker om dig Emmsi", mumlade han och borrade ner ansiktet vid min hals. Emmsi? Så han pratar i sömnen nu också..

"Jag tycker om dig med", viskade jag och slöt ögonen.

"Jättemycket."

"Mm, men sov nu, vi ska upp tidigt imorgon", viskade jag och kände hur det pirrade till i magen. Jag hade kunnat ligga nära Lucas för alltid, men ja, jag hade önskat en lite större säng.. Och att han inte vore så full.

När Lucas tunga andning övergick i lätta snarkningar gav jag upp alla försök att kunna somna om. Seriöst, hur mycket hade dom druckit egentligen? Jag vred lite på mig för att få plats men Lucas bara drog in mig i sin famn.

"Ligg still lilla gumman, det snurrar", mumlade han så jag fick bita ihop läpparna för att inte skratta. Lilla gumman?

"Ja, klart det snurrar om man har druckit så mycket som du verkar ha gjort", viskade jag så han grymtade till.

Efter någon minut kände jag hur det kröp i kroppen. Fanns det något värre än att ligga still när man absolut inte fick röra sig? Det nästan kittlade i kroppen av panik. Jag blundade igen och försökte slappna av. Till ingen nytta, tänkte jag och öppnade ögonen igen. Här kunde jag inte ligga som en mumie, inlindad av Lucas, utan att kunna röra mig.