Kärlek börjar alltid med bråk

Del 19

"Lucas-"

"Inte än", avbröt han mig med en viskning innan han fördjupade kyssen på nytt och drog mig närmare in i sin famn.

Blodet brann i hela kroppen som den hetaste lavan. Hans tunga masserade varsamt min men med en hunger som fick det att värka i hela mitt inre, fick mig att längta efter det som jag sagt åt mig själv aldrig skulle kunna hända. Aldrig fick hända.

När han varsamt släppte mina läppar och lutade sin panna mot min kunde jag inte hjälpa att jag höll ögonen slutna och önskade att Lucas aldrig hade kysst mig. Inte för att kyssen varit dålig, tvärtom. Den hade varit bra, herregud, alldeles för bra och min kropp hade tänt till direkt av längtan efter mer. Men det skulle inte bli något mer. Lika bra att hålla fast vid den tanken..

"Vad tänker du på?" viskade han, fortfarande med sin panna lutad mot min.

Jag öppnade sakta ögonen och mötte hans blick som var så nära att jag för första gången kunde se rakt in i hans vackra mörkblå ögon med stänk av guld. Dom var verkligen förtrollande, ingen idé att ljuga om det. Varför hade jag aldrig sett det tidigare?

Jag svalde nervöst för att få kroppen att sluta skaka, jag kunde inte skylla på kylan den här gången, och tog ett djupt andetag när jag rätade på mig. Jag behövde få komma bort från honom, bort från hans närhet.

"Jag tänker på att jag önskar att du aldrig hade kysst mig", sa jag med så mycket övertygelse jag kunde få fram.

"Varför då?"

"För att du kan aldrig ge mig det som jag vill ha", sa jag och hörde själv hur jag darrade på rösten.

Han fick tycka att jag var löjlig men efter allt som hade hänt så orkade jag verkligen inte med några fler spel. Inte kväll.

"Jag tror nog att vi båda kan ge varandra det vi vill ha", sa han och sträckte fram handen mot mig men jag tog ytterligare ett steg bakåt och skakade på huvudet.

"Jag vill inte vara som dom där tjejerna Lucas -en i mängden. Jag vet att du bara vill ligga och efter kyssen så är jag helt övertygad om att vi skulle kunna ha ett jävligt bra ligg men det går inte. Jag kan inte."

"Jag vet att du inte är en i mängden, det har jag alltid vetat. Jag känner något för dig Emma. Tror du verkligen att jag skulle ha gjort allt det som jag har gjort mot dig, retas och så om jag inte hade tyckt om dig?"

"Är du seriös? Lucas snälla, jag vet att det här bara är ytterligare en av dina fåniga lekar för att få mig i säng", sa jag och suckade något frustrerat.

"Ha! Kom igen, erkänn att du också tycker att det är kul att retas med mig för att du faktiskt känner något för mig?"

"Öh nej, det gör jag verkligen inte!" sa jag men hörde själv att det inte lät det minsta trovärdigt.

Fan!, tänkte jag när han skrattade till och tog ett nytt steg fram mot mig.

"Ska vi slå vad?" mumlade han med ett nöjt flin på läpparna.

"Nej, men jag kan bara tänka mig att ni säkert har slagit vad, eller hur? Vem av er i gänget som först får mig i säng?" väste jag kort och fnös.

"Vafan snackar du om?"

"Är det inte så då? Är inte allt bara ett spel för att du eller de andra i ert lilla gäng är uttråkade? Börjar det vara ont om brudar som ni inte redan har knullat?"

"Kom igen, du kan inte mena allvar? Varför skulle vi slå vad om dig? Tror du verkligen att Elias skulle ha gått med på det?"

"Helt ärligt? Jag har ingen aning längre, men Wiktor antydde att det var så."

"Wiktor? Var det därför du gick från festen? Vafan sa han till dig egentligen?"

"Att du hade sagt att han aldrig skulle få knulla med mig men att han då hade tänkt bevisa motsatsen, men han tycker att jag är för krånglig så ja, då är det väl fritt fram för er andra att försöka antar jag."

Jag mötte Lucas blick som var lika mörk som natten. Han såg vansinnig ut men varför var han arg? Det var knappast långt ifrån sanningen, tänkte jag och svalde den klump som fastnat i halsen.

"Jag måste gå nu", mumlade jag och harklade mig innan jag vände mig.

"Emma, vänta-"

"Återigen så har vi inget att prata om, jag orkar inte med fler spel just nu, det är kallt och jag är trött så vi ses eller nå", sa jag och började gå.

Jag kände hur tårar brände bakom ögonen, inte för att jag var sårad på något sätt. Varför skulle jag vara det? Jag var för trött och för full för att tänka logiskt. Det var allt.

Jag fortsatte gå utan att vända mig om, jag visste att han inte skulle följa efter mig, varför skulle han göra det? Han var fortfarande samma gamla Lucas, en som inte la ner någon tid på att jaga efter tjejer när han bara behövde gå in i ett rum och bli serverad som om det var en jävla buffé bland brudar.

Inte för att jag ville att han skulle springa efter mig. Kom igen. Allt jag gjort och sagt till honom var ju för att få honom att lämna mig ifred.

Varför kändes då allt helt fel? Allt, precis allt hade blivit precis tvärtom mot vad jag hade velat ikväll. Wiktor hade kysst mig, Lucas hade kysst mig och Sabina var försvunnen. Var det karma? Och mitt straff var att jag fick gå hem själv helt genomfrusen utan mobil, mitt i natten och sedan känna mig ledsen över det som hänt ikväll?

Det kändes som om jag inte skulle kunna ta ett steg till, fötterna brann av smärta och jag kände knappt benen längre som var som två istappar. När jag gick in på min gata kunde jag bara tänka, några få steg till, endast några få steg till, kom igen nu Emma, snart framme!

Jag hade nog aldrig känt en sådan glädje och lättnad som när jag tog dom få trappstegen upp till ytterdörren. Äntligen!

Medan jag grävde runt i jackfickorna steg paniken allt mer. Helvete! Jag kände på dörren som självklart var låst.

"Är det ett jävla skämt?" tjöt jag förtvivlat och kände hur tårarna började rinna.

Förbannade jävla karma, tänkte jag uppgivet när jag sjönk ner framför dörren och la snyftande ansiktet i händerna. Jag var utelåst, ingen var hemma och jag hade ingen möjlighet att ringa någon eftersom mobiljäveln var stendöd. Fan vad jag hatade mitt liv!