Kärlek börjar alltid med bråk

Del 59

När sminkningen var så gott som klar hörde jag hur det surrade till i kortläsaren som låste upp ytterdörren. Vem kunde det vara? Städet kanske, tänkte jag och ryckte lätt på axlarna. Om dom behövde städa just nu så fick jag väl vänta utanför.

"Hallå?" hörde jag Sabina ropa så jag ryckte till. Sabina? Varför var hon redan tillbaka? Inte kunde väl klockan redan vara så mycket? Eller?

"Jag är i badrummet", sa jag och granskade mitt verk. Det blev faktiskt riktigt bra, tänkte jag nöjt och la ner sminket i necessären igen.

"Vafan gör du?" frågade hon häpet när hon ställde sig i dörröppningen.

"Öh, vad ser det ut som? Sminkar mig såklart."

"Ja det ser jag väl men varför det? Ska du på fest?"

Jag gav henne ett flin som fick henne att höja frågande, eller kanske skeptisk, på ögonbrynen.

"Jag vill vara fin, det är allt", sa jag och pressade mig förbi henne i dörröppningen. Jag hatade den där blicken hon hade när hon visste att jag ljög. Eller kanske inte ljög direkt men definitivt undanhöll sanningen.

"Du vill vara fin?" mumlade hon kort.

Okej, hon var definitivt skeptisk, men hon fick tro eller tycka vad hon ville. Ikväll skulle jag bara tänka på mig själv och ingen annan.

"Ja, jag vill vara fin. Får man inte det eller?" frågade jag snäsigt och böjde mig ner över väskan för att hitta några passande kläder.

Sabina sa ingenting men jag kunde känna hur hon granskade mig med blicken. Jag svalde klumpen som hade fastnat i halsen innan jag reste mig upp. Hon kunde säkert gissa, iallafall se att något inte var som det skulle. Av någon anledning hade hon blivit expert på det den senaste tiden. Men jag ville inte prata om Lucas, ville inte tänka på Lucas. Sabina skulle förstå men det gjorde för ont.

"Jag mötte Lucas för en stund sedan, han sökte efter dig", sa hon så jag slöt ögonen. Där rök alla planer på att inte ta upp ämnet Lucas.

"Okej, då kan han inte ha sökt särskilt väl eftersom jag har varit här hela tiden, inte för att jag bryr mig men ändå", sa jag kort och vände mig mot sängen, ville inte möte hennes blick och förstöra sminket med svidande tårar som hotade bakom ögonen.

"Inte? Skulle du inte prata med honom?"

Fan! Jag bet hårt ihop läpparna. Jag skulle inte gråta. Jag hade ältat nog om Lucas i badet och det hade inte hjälpt ett dugg, snarare tvärt om.

"Du? Är du okej?" viskade Sabina och jag hörde hur hennes steg närmade sig.

"Det är lugnt. Hur har du haft det idag? Ramlat något?" frågade jag lättsamt men vände mig inte om mot henne, hon skulle se direkt att jag var allt annat än okej.

"Emma", viskade hon och la armarna runt min midja och lutade kinden mot mitt hår.

"Han vill inte ha mig", sa jag andlöst, det lät inte mer än en snyftning.

"Så du har pratat med honom?" frågade hon försiktigt och gick runt mig med armarna kvar om min midja.

Jag nickade till svar och kände hur första den tåren letade sig ner längs min kind. Fan också, jag skulle inte gråta!

"Vad sa han då?"

"Att han inte visste, inte visste vad det är mellan oss alltså. Han bara skakade på huvudet åt det och då åkte jag iväg. Han visade rätt tydligt vad han känner för mig om vi säger så. Som jag sa innan, -sex visst, men inget mer."