Kärlek börjar alltid med bråk

Del 24

Inte nog med att det var måndag och veckans första dag, det var illa nog! Men det var dagen då vi hade idrott. Det var inte det att jag hatade idrott, men jag sög verkligen på det och det var alltid någon form av bollsport som vi skulle utöva, säkert skulle det bli så även idag.

Min näsa hade nu fått tillbaka sin naturliga färg och form och jag ville verkligen inte riskera att få uppleva ytterligare några veckor som deltagare i en julshow som Rudolf med röda mulen.

Jag suckade medan jag satte upp håret i en hög svans. Förhoppningsvis skulle jag inte behöva spela i Lucas lag den här gången. Det kunde väl inte vara allt för mycket begärt? Om Mats, läraren, hade lite bakom pannbenet så borde han väl förstå att det inte skulle bli särskilt lyckat att ha mig och Lucas på samma lag, han hade ju faktiskt facit på det.

"Börjar du vara klar?" frågade Sabina och knöt sista knuten på sina skor.

"Ja, så klar man kan bli. Alltså jag är bara med för att få godkänt, allt annat struntar jag i", sa jag och vände mig om mot henne.

"Det är vi två om, vet du vad vi ska göra idag?"

"Nej, men så länge det inte är basket så är jag nöjd", mumlade jag och började gå bort mot dörren som ledde rakt in till gymnastiksalen.

Som vanligt var jag och Sabina sist in och synen som mötte mig fick mig att vilja springa tillbaka till omklädningsrummet och låsa dörren.

"Fan, innebandy", mumlade Sabina med en suck när vi långsamt gick fram mot dom andra.

"Hur kommer det sig att ni två alltid är sist in till den här lektionen?" frågade Mats och la armarna i kors över bröstet.

Jag höjde frågande på ögonbrynen och sneglade mot Sabina som hade fått en lätt röd ton om kinderna.

"Det beror nog på att dom är efterblivna", sa Lucas som stod och lekte med en innebandyboll precis bakom Mats.

Var fan fick han luft ifrån?, tänkte jag bittert och satte händerna i sidan.

"Eller så vill vi helt enkelt inte spendera mer tid än nödvändigt med någon som är så jävla puckad som du!" sa jag högt så att skratten ekade mellan salens väggar.

"Hörni, sluta nu -båda två", sa Mats och pekade militäriskt mellan mig och Lucas.

"Kom igen nu, idag blir det innebandy och som vanligt delar vi upp oss i två lag", fortsatte han högt och blåste i sin visselpipa.

När lagen var uppdelade kunde jag inte känna mig mer nöjd. Sabina var på mitt lag och Lucas var det inte. Det var en seger i sig. Kanske att Mats hade lite sunt förnuft som inte placerade oss två i samma lag.

Jag flinade åt Sabina och puttade lätt till henne i sidan när vi plockade upp varsin klubba. Innebandy var ändå betydligt bättre än basket, tänkte jag och vände mig om -bara för att krocka rakt in i Wiktor.

"Du är i mitt lag sötnos, jag ska lära dig hur man spelar", sa han och blinkade flörtigt när han la upp ena armen om mina axlar.

"Jag vet hur man spelar", mumlade jag och sneglade på Sabina som bet ihop läpparna för att inte brista ut i skratt.

"Det kanske du vet, men jag är grym så vi hjälps åt", sa han med ett leende utan att släppa mig.

Som under alla andra idrottslektioner hade jag tänk sätta mig på bänken, jag hade ingen lust att spendera mer tid på planen än nödvändigt men Wiktor styrde mig direkt ut på plan. Fan också, tänkte jag när jag mötte Lucas blick på andra sidan planhalvan. Visst att en innebandyboll inte var lika stor och hård som en basketboll men med blicken som Lucas riktade mot mig sa att det skulle bli allt annat än en vänskaplig match.

"Håll dig nära mig", viskade Wiktor och tog bort armen från mina axlar för att kunna starta matchen.

Jag stod som förlamad när Mats släppte bollen. Matchen var igång och det tog inte många sekunder innan Wiktor och Lucas rök ihop.

Det såg mer ut som en brottningsmatch än en innebandymatch men tillslut gick Wiktor vinnande ut den striden och sprang med bollen längs ena kanten.

"Emma! Spring!" ropade han så jag ryckte till och började springa mot motståndarnas mål.

Jag vet inte hur det gick till men innan jag visste ordet av hade jag bollen på klubbladet och styrde in den i mål. Jag hade gjort mål!

Jag snurrade runt och hoppade upp och ner när Wiktor kom fram och lyfte upp mig i hans famn och snurrade mig några varv så jag brast ut i skratt.

"Jag gjorde det, jag gjorde mål!"

"Så jävla snyggt!" sa han och släppte ner mig. Jag skrattade och tittade bort mot Sabina som hoppade lika ivrigt som jag nyss hade gjort och klappade händerna.

Visst, det var kanske lite töntigt men jag hade aldrig gjort mål tidigare. Hur pinsamt det än var att jag var lika glad som om jag hade vunnit en miljon så brydde jag mig inte om det. Jag tog ett djupt andetag och skrattade till igen när jag vände tillbaka blicken mot Wiktor. Det jag däremot inte hade räknat med var att han omfamnade mig på nytt med att lägga båda sina händer om mina kinder och kyssa mig så hårt att jag spärrade upp ögonen och flämtade till. Herregud!

Jubel och busvisslingar avbröts av en hård smäll. Allt blev helt knäpp tyst i salen så både jag och Wiktor vände oss om och såg hur Lucas dammade klubban ytterligare en gång in i väggen så den delades mitt i tu.

"Ska vi spela eller?" ropade han irriterat och slängde iväg den trasiga klubban.

Jag harklade mig och tog ett steg bort från Wiktor och småsprang mot Sabina. Jag hade spelat nog för idag, det var då ett som var säkert. Det var tur att det var just idrott så om jag var röd i ansiktet, vilket jag med all säkerhet var, så var det inte helt uppenbart att jag skämdes så att jag höll på dö.

Varför i helvete hade Wiktor kysst mig? Mitt framför hela klassen dessutom? Kanske hade det varit en impuls i stunden men vafan? Det var väl jävligt onödigt!

Jag sneglade bort mot Wiktor som verkade helt obrydd över den lilla incidenten. Någon som däremot inte verkade vara helt obrydd var Lucas som såg så ursinnig ut att han skulle kunna explodera vilken sekund som helst. Var det bara för att han ville spela eller var det för att Wiktor hade kysst mig? Jag var inte dummare än att jag kunde gissa anledningen. Även om han hade sagt att han inte brydde sig om mig eller vad jag gjorde -i det här fallet med Wiktor, så verkade han vara svartsjuk. Eller? Inte så lite heller med tanke på hans utbrott. Vilket var rätt roande.

"Det verkar som om du har startat ett världskrig", viskade Sabina och nickade ut mot planen.

"Jag? Jag har ju inte gjort något!"

"Kanske inte men du är då anledningen till det."

"Äh kom igen, det är ju löjligt", mumlade jag och kände hur det knöt sig i magen när Lucas och Wiktor ställde upp för match igen.

Att det pågick ett mentalt krig mellan dom var det inget snack om. Men vem som skulle gå vinnande ur den striden, det var det nog ingen som visste, tänkte jag och höll andan när Mats blåste i visselpipan och släppte bollen.