Kärlek börjar alltid med bråk

Del 109

Att se Lucas stå bara några meter bort hade fått min hjärna, och mitt hjärta, att kortsluta sig någon sekund, vilket var rätt löjligt egentligen. Alla verkade vara på just den här nyårsfesten så varför skulle inte Lucas vara det? Han var fortfarande en i gänget så.. Det var bara det att jag inte hade sett honom sedan julafton, än mindre pratat med honom.

Jag rycktes ut mina tankar när jag hörde den röst som jag hatade mest av allt i hela världen.

"Men där är ni ju!" sa Sanna som kom släpande med Alva hack i häl. Såklart, varför blev jag ens förvånad?

"Nämen Emma, jag trodde att du typ hade flyttat efter ditt pinsamma utbrott i skolan", fortsatte Sanna hånfullt och skrattade till.

"Jag som trodde att du typ hade tagit livet av dig efter ditt svek", fräste jag och gav henne en hård blick.

"Varför skulle jag ha gjort det? Bästa året hittills och jag hoppas att det fortsätter så.. Förresten, har någon sett Lucas?"

Jag kunde inte hjälpa att jag flög upp ur soffan så jag hamnade ansikte mot ansikte med Sanna.

"Ett ord till och jag slår dig på käften, fattar du?" sa jag så hotfullt att det kändes som om musiken tystnade runt omkring oss.

"Vadå? Lucas är ju singel nu, inte för att det har spelat någon roll tidigare."

"Vafan bråkar ni om den här gången då?"

Lucas hårda röst fick mig att stelna till och jag kände hur håret på mina armar reste sig. Fan också..

"Där är du ju, jag undrade just var du hade tagit vägen, jag tänkte att.. Du vet, att vi kunde-", började Sanna så töntigt att jag fick knyta nävarna hårt i handen för att inte klappa till henne när jag vände mig mot Lucas.

"Nu räcker det!" skrek Elias så jag hoppade till.

Jag såg hur Sanna bet ihop käkarna när hon vände sig om och blängde surt över min axel, ja, antagligen på Elias så jag vände mig sakta om igen men den enda som mötte min blick var Wiktor.

"Det räcker nu Sanna, du har tagit där här alldeles för långt, redan från början", sa Wiktor och lät plötsligt mer nykter än när han faktiskt var nykter.

"Vad pratar du om?" frågade jag och rynkade pannan.

"Inte nu", sa Lucas varnande men Wiktor bara skakade på huvudet så jag vände blicken mot Elias som bara kliade sig obekvämt i håret. Vafan var det frågan om?

"Inte ett ord Wiktor!" morrade Sanna och knuffade undan mig så hon nu stod mittemot Wiktor.

Jag förstod ingenting, dom bara stod och stirrade på varandra tills Wiktor fick ett utav sina berömda flin på läpparna.

"Vafan är det som händer?" viskade Sabina som nu ställt sig upp bredvid mig. Eller hon skrek väl egentligen för ljudvolymen var så hög att man knappt hörde sina egna tankar.

"Ingen aning", mumlade jag men kände orosmolnen välva fram i magen.

"Alla här vet redan om det så jag tycker det är dags att Emma får veta", började Wiktor så jag drog häftigt efter andan. Vad menade han med det, vad visste alla?

"Du ska också veta att det var aldrig meningen att såra dig Emma, eller Lucas.. Jag var full och ville ha dig för mig själv, jag har alltid velat ha dig", fortsatte Wiktor så jag flämtade till. Han kunde inte mena allvar?

"Håll käften!" skrek Sanna och knuffade till Wiktor som bara stod kvar med blicken fäst vid mig.

"Vad.. Vad pratar du om?" viskade jag och kände hur jag skakade i hela kroppen av adrenalinet som pumpade i kroppen.