Kärlek börjar alltid med bråk

Del 57

Jag vaknade med ett ryck och blinkade sömnigt några gånger. Jag måste ha somnat. Men vad var det för jobbigt ljud som hade väckt mitt undermedvetna? Jag gäspade och slöt ögonen igen, om jag nu skulle leka sjuk så kunde jag lika gärna sova bort hela dagen, vad skulle jag annars göra?

Det irriterande ljudet fyllde rummet igen. Med en suck satte jag mig upp och såg mig omkring. Var det ett larm som gick?, tänkte jag en kort sekund men kom snabbt på andra tankar om vad det var för bekanta ljud som ekade i rummet. Mobilen. Självklart var det mobilen som låg kvar i min jacka. Något motigt sträckte jag upp armarna över huvudet och gäspade ännu en gång. Jag hade verkligen ingen lust att prata med någon. Inte för att jag hade koll på klockan men Sabina borde vara kvar i backen ett tag till då solen fortfarande lyste in genom fönstret.

I ren protest la jag mig ner på sängen igen och sträckte mig efter tv-kontrollen. Jag tänkte inte svara, jag tänkte inte ens hämta mobilen. Okej, visst att var jag nyfiken, vem skulle inte vara det? Kanske var det mamma som hade ringt? Jag tvekade någon sekund. Nej, jag skulle inte hämta mobilen. Vem det än var som hade ringt så kunde den personen vänta. Men helvete vad det tog emot.

För att sysselsätta mina kliande fingrar zappade jag runt mellan dom olika kanalerna. Tittade folk ens på tv idag?, tänkte jag när programmen var allt annat än bra. När jag bläddrat igenom dom få kanalerna som fanns stannade jag på svt2 som visade en repris av Engelska antikrundan. Men seriöst? Vem fan såg på sådant skräp?

Jag tittade ointresserat på medan en gammal gubbe vände och vred på en vas från Kina och överöste ägaren med beröm om hur vacker och unik den var. Vacker? Knappast, den var ful som fan men tydligen värd en förmögenhet. Där ser man. Programmet rullade vidare med en annan man som hade med sig bilder och medaljer från något krig. Åter igen, vem fan satt och såg på det här?

"Du Emma, du sitter och ser på det", fnyste jag högt för mig själv och stängde av tv:n. Visst att jag skulle hålla mig på rummet men detta var ju bara för tragiskt, till och med för att vara jag.

Jag blundade igen. Tänk om det hade varit mamma som ringt tidigare, tänk om det hade hänt henne något? Min inre röst jobbade verkligen hårt för att jag skulle kliva upp och hämta mobilen. Vilket jag inte skulle göra. Jag skakade lätt på huvudet för att övertyga mig själv, jag skulle inte låta nyfikenheten vinna.

Tystnaden la sig som ett täcke över rummet och det fick det att krypa i kroppen på mig. Vad skulle jag göra? Mobilen drog i mig som en magnet. Kanske att jag bara skulle se vem som hade försökt ringa mig och sedan lägga bort mobilen igen? Bra där Emma -snyggt, tänkte jag och skrattade till åt min egen dumhet.

Låg jag verkligen här och hade en inre dialog med mig själv, som om det skulle ändra något, jag skulle inte hämta mobilen! Det spelade ingen roll hur många anledningar jag kom på som talade för att jag borde hämta den. Innerst inne visste jag varför jag inte ville veta vem som hade försökt nå mig. Tänk om jag fick se Lucas namn lysa upp displayen, eller kanske ännu värre -att det inte var hans namn som stod där.

Ville jag prata med Lucas? Svaret var enkelt -nej! Fast tänk om han ville prata med mig? Men snälla Emma, vad skulle han vilja prata med dig om?, tänkte jag och himlade med ögonen. Jag menar, Lucas-

Jag hoppade till när det ringde igen. Kanske att det var mamma ändå? Min nyfikenhet vann överlägset så jag hasade mig ur sängen och gick bort mot hallen. Det var dumt, jävligt dumt, men tänk om någon sökte mig för att det faktiskt hade hänt något. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det var så och att jag vägrat svara bara för att trotsa min nyfikenhet.