Kärlek börjar alltid med bråk

Del 108

Lucas svarade aldrig på mitt sms. Inte för att jag hade förväntat mig det, jag menar, varför skulle han? Ändå pågick det ett inre krig inom mig, jag ville att han skulle ha svarat bara för att.. Ja, men kanske för att.. Jag vet inte.

Samtidigt var jag glad att han inte hade svarat eftersom det fanns väl inget mer att säga mellan oss, lika bra att vänja sig vid att inte prata med honom. Det gjorde fortfarande smärtsamt ont att tänka den tanken men det var bara så det var.

Nytt år, det var snart ett nytt år.. Det kändes sjukt att tänka på hur fort det här året hade gått, framförallt den här höstterminen.

Jag skakade lätt på huvudet och tog ett djupt andetag. Som sagt, det var nyårsafton och snart skulle Sabina komma hit eftersom vi skulle åka tillsammans till en fest som var nere vid ett av torgen. Jag visste att Elias också skulle gå på den där festen, jag menar, där Sabina var -där var Elias.

För bara någon vecka sedan hade jag förväntat mig att där den ena av oss var, där var alla andra. Nu visste jag ingenting, varken Elias eller Sabina hade sagt ett ord om Lucas eller om någon av dom andra från gänget de senaste dagarna. Så tänk om Lucas skulle vara där.. Bra sätt att fira in det nya året, tänkte jag ironiskt och fnös åt min egen spegelbild.

Klänningen satt som en smäck och halsbandet glimmade så fint runt halsen. Håret hade jag lockat lite lätt i topparna och för en gång skull hade jag faktiskt ansträng mig med sminket. Nytt år betydde ny start, det försökte jag intala mig själv om och om igen.

När det knackade på dörren vände jag mig om och såg Elias komma in utan att möta mig med blicken. Okej?

"Ville du något eller?" frågade jag och vände mig mot spegeln igen.

"Börjar du vara klar?" frågade han så jag vände mig snabbt mot honom igen.

"Hur så?"

"Bara undrade.. Du, varför ville du ha Lucas nummer?"

"Vadå varför? Jag behövde skriva en sak till honom, hur så?"

"Så du har pratat med honom?" fortsatte Elias och satte sig på sängen.

"Nej.. Jag skickade ett sms men han svarade aldrig", mumlade jag och rättade till håret innan jag plockade upp ett läppglans.

"Okej", sa han och jag såg i spegeln hur han kliade sig i huvudet.

"Seriöst? Vad är det med dig?" frågade jag och mötte hans blick i spegeln.

"Inget, men jag skulle behöva berätta en sak.. En sak om-" började han när det knackade på dörren igen.

"Hej gumman", sa Sabina när hon kom fram och kramade om mig.

"Hej, jävlar vad snygg du är", sa jag och svepte med blicken uppifrån och ner så Sabina skrattade till.

"Tack detsamma, klänningen är magisk."

"Klänningarna", rättade jag henne med ett flin.

"Jag går ner och väntar så länge", mumlade Elias och skyndade sig ut ur rummet så både jag och Sabina höjde frågande på ögonbrynen.

"Vad är det med honom?" frågade Sabina men jag bara ryckte på axlarna.

"Ingen aning men jag har ju sagt att han är pantad, har du inte fattat det än?" sa jag retfullt och vände mig mot spegeln igen.

"Ha-ha, jättekul.. Men du, jävlar vad fin du är", fortsatte hon och ställde sig bredvid mig.

"Tack, jag är glad att jag köpte klänningen. Tror faktiskt inte att jag hade kunnat hitta någon bättre, även om den är sjukt kort."