Kärlek börjar alltid med bråk

Del 60

För varje våning som hissen passerade kände jag hur fjärilarna i magen pirrade allt mer. Jag tog tag om Sabinas hand och kramade den hårt, behövde känna hennes stöd inför det som snart skulle hända.

Säkert hade jag överdrivit och förstorat upp allt i huvudet, jag skulle inte direkt gå ut för att möta en större katastrof. Kom igen, jag skulle bara äta middag med gänget och sedan gå därifrån. Jag var inte den som brukade bli nervös men jag hörde mig själv kippa efter luft. Skärp dig!

"Det kommer gå bra", viskade Sabina peppande och kramade min hand.

Det skulle gå bra. Visst, vi hade inte packat med våra horklänningar, det skulle bara ha sett löjligt ut. Men vi hade snygga, okej.. lite småslampiga, kläder och ordnat med smink och hår så jag kände mig mer än nöjd med resultatet av vår fjäll-makeover. Det skulle ändå bli lite kul att få se Lucas min, tänkte jag och tog ett djupt andetag när fjärilarna brusade upp i magen igen.

När hissen plingade att vi var framme och dörrarna gled isär tog det inte många sekunder innan jag började ångra alla val som jag gjort de senaste veckorna. Vafan höll jag på med egentligen?

Jag hann inte tänka mycket längre innan Sabina drog med mig ut ur hissen. Det var nog tur att hon höll ett hårt grepp om min hand för annars skulle jag nog ha vänt om och sprungit så långt bort från allt som hade med Lucas att göra.

En liten tanke flög förbi, han kanske inte ens skulle äta med oss? Det var ju ingen som sa att vi måste äta tillsammans, vi i vårat gäng. Han kanske hängde med någon annan. Men det betydde att mitt försök till att verka obrydd och självsäker efter dagens fiasko hade varit helt förgäves.

Fast det stämde inte, jag hade inte bara fixat till mig för Lucas skull, lite stolthet hade jag kvar, utan det kändes bra att få göra sig fin, känna mig fin inför kvällen. Jag skulle ändå på en dejt så om någon undrade kunde jag alltid skylla på det.

Mina förhoppningar om att slippa stöta på Lucas sköts sönder så fort vi gick längre in i restaurangen. Dom var redan där. Lucas, Wiktor, Elias och Anton satt vid ett av de större borden och väntade. Ingen Sanna eller Alva i sikte, det var oväntat, tänkte jag och sträckte på mig. Jag skulle fixa det här, Lucas skulle inte ens kunna se att han hade sårat mig.

Med självsäkra steg gick jag bredvid Sabina som nu hade släppt min hand, smart! Det skulle bara se fånigt ut om vi gick hand i hand.

"Herrejävlar!" utbrast Elias och ställde sig upp med ett stort leende på läpparna.

Ja, Sabina verkade ha sitt klart, tänkte jag roat när Elias fullkomligt slukade henne med blicken. Så som du önskar att Lucas ska se på dig, sa min irriterande inre röst så jag harklade mig och rättade till håret.

Jag gjorde allt för att se oengagerad och avslappnad ut som möjligt, vilket var lättare sagt än gjort för även om jag önskade att Lucas skulle se på mig så som Elias såg på Sabina så kunde jag inte hjälpa den ilning som sköt genom kroppen när jag kände Lucas blick mot mig. Jag behövde inte ens kolla på honom för att veta att han stirrade. Men vad han tyckte om min nya look, ja det var en helt annan fråga men om jag inte vetat bättre så skulle jag säga att jag hade lyckats bra. Riktigt bra.

Det var inte bara Lucas blick som brände, jag kunde inte stå och stirra ut i tomma intet hur länge som helst så mot bättre vetande mötte jag Wiktors blick som sa exakt det som jag inte ville ha från honom. Sex, sex, sex. Nåja, min plan om att se snygg ut verkade ha fungerat, nästan bättre än jag hade väntat mig.

"Kom och sätt dig Emma", sa Wiktor och blinkade flörtigt samtidigt som han klappade på stolen bredvid honom.

Ja, vad hade jag för val? Ingen annan hade erbjudit mig att sitta ner. Typ Lucas. Så jag log mot Wiktor och satte mig ner bredvid honom. Det obekväma var dock inte att behöva sitta bredvid Wiktor hela middagen, jag hade varit med om värre. Men att sitta bredvid Wiktor var lika med att sitta rakt mittemot Lucas. Fan också!