Kärlek börjar alltid med bråk

Del 99

Jag vaknade av ett bankade ljud som störde i mitt undermedvetna. Jag kisade mot tv:n och såg att filmen var slut, antagligen sedan länge för det var helt kolsvart ute. Med en gäspning sträckte jag på mig, hur länge hade jag sovit egentligen?, tänkte jag men hoppade till när det bankade igen.

Med hjärtat i halsgropen satte jag mig yrvaket upp. Shit, det bankade för fan på dörren! Jag försökte hitta min mobil i mörkret men kom på att den måste ligga kvar i väskan. Fan också!

Sakta smög jag ut till hallen och tyckte mig skymta någon genom det lilla fönstret i dörren. Det kändes som om jag var med i en livs levande skräckfilm när jag sakta vred om låset, inte för att någon skulle bryta sig in och mörda mig men jag var helt ensam i ett stort mörkt hus. Varför hade jag inte tänt några lampor?, slog det mig men då var det redan för sent.

Jag öppnade dörren på glänt med filten hårt virad om kroppen. Med uppspärrade ögon flämtade jag till och skakade på huvudet för att försäkra mig om att jag inte drömde.

"Fan vad tid det tog, sov du eller?"

Lucas öppnade dörren helt och trängde sig in så att jag var nära att ramla baklänges.

"Vad.. Vad gör du här?" stammade jag fram och kramade filten ännu hårdare om kroppen.

"Det är inte slut", sa han kort och innan jag visste ordet av kände jag hans läppar hårt pressade mot mina.

"Jag kanske beter mig som en idiot men du är jävligt hetsig ibland, ställer idiotiska frågor och du lyssnar aldrig, du väljer alltid att misstolka allt jag säger eller gör men fan också Emma, det är inte slut", sa han, nästan desperat, innan kysste mig hårt igen.

"Okej", flämtade jag, vad annat kunde jag göra?

Lucas lyfte upp mig i sin famn så jag la min filtklädda armar om halsen på honom. Han snubblade sig fram till vardagsrummet med sina läppar hårt pressade mot mina.

Jag kunde inte hjälpa att skratta till när vi rasade ner i soffan men skrattet dog ut när jag mötte Lucas blick.

"Lämna mig aldrig så där igen", viskade han och strök med sin nästipp mot min.

"Jag blev förbannad", viskade jag men rösten skälvde till så jag harklade mig snabbt. Jag var inte nervös, mer chockad över hela situationen.

"Det var du som sa att man inte skulle springa sin väg när det blev jobbigt", viskade han och kysste mig i mungipan. Åh Lucas, hann jag tänka innan jag kippade lätt efter luft.

"Jag vet", mumlade jag och svalde ett stön.

"Jag antar att det står ett-ett mellan oss nu då."

"Inga.. Inga fler spel", stönade jag när han kysste mig längs halsen.

"Det här är inget spel Emma, men ibland gör man och säger saker man inte menar, förstår du?" viskade han och rörde lätt med tungan över mitt nyckelben så jag flämtade till.

"Lucas, snälla", kved jag när kroppen började darra av längtan.

Snabbt tog han av sig jackan, som jag helt hade glömt bort att han fortfarande hade på sig, innan han hittade tillbaka till mina läppar igen. Med en så ivrig längtan möttes hans tunga med min och på ren reflex höjde jag mig upp mot honom, allt för att få känna honom så nära mig som möjligt.

"Är du.. Är du ensam hemma?" flämtade han samtidigt som han snabbt drog av mig min tröja.

Utan att svara slet jag tag i hans tröja och kysste honom över magen och bröstet tills tröjan var ett minne blott. Just nu skulle hela insatsstyrkan kunna klampa in och jag skulle inte bry mig ett dugg.