Kärlek börjar alltid med bråk

Del 15

Hela veckan har jag gjort allt för att undvika Lucas, vilket inte har varit helt enkelt då vi går i samma klass. Men förutom några enstaka korta stunder i hans närhet så har jag klarat mig bra. Ganska bra. Fan! Inte alls bra! Varje blick, varje hånflin som han hade riktat mot mig har bara fått mig ännu mer motiverad att typ vilja ha ihjäl honom. Okej, det lät inte bra, men jag skulle vilja få honom att känna precis det som jag kände där på läktaren och det hade faktiskt varit snäppet värre än döden. Inte för att jag tänkte på det, fast det gjorde jag -det var det typ det enda jag tänkte på, eller ens hade nämnt det för någon men-

"Hallå? Vad är det med dig?" frågade Sabina och puttade lätt till mig i sidan så att jag ryckte till.

"Va? Inget", mumlade jag och sträckte mig efter vattenglaset.

Trots den höga ljudvolymen i matsalen hade jag helt försvunnit i tankarna. Igen. Var det så han gjorde? Han fick tjejer att inte kunna sluta tänka på honom. Nej. Men det han hade gjort där på läktaren hade fått mig att helt tappa fotfästet. Hur kunde jag ha gått på den enkla lögnen? Självklart hade det inte varit något speciellt som han hade velat prata med mig om, han ville bara göra mig till åtlöje. Han hade säkert inte ens menat den dumma ursäkten för att ha krossat min näsa. Han hade säkert njutit av det som den jävla idiot han var. Aja, nu hade han fått sin hämnd så kanske allt var över nu?

"Nu försvann du igen. Berätta, vad tänker du på?"

Jag vände blicken mot Sabina och skakade lätt på huvudet.

"Inget, jag är lite trött bara", sa jag och harklade mig när jag vände mitt fokus till dom smaklösa köttbullarna.

Trots myllret runt omkring oss hörde jag ett högt skratt jag mycket väl kände igen. Jag sneglade och såg Lucas tillsammans med min bror och Wiktor. Jag tog ett djupt andetag och suckade. Var jag än befann mig så var dom alltid i närheten. Hur mycket jag än försökte att inte tänka på honom så blev jag ständigt påmind av hans närhet. Om jag kunde spola tillbaka bandet så hade jag gjort det en miljon gånger om.

"Ut med språket! Jag orkar inte sitta här med dig när du beter dig som du gör!"

Åter vände jag blicken mot Sabina och höjde frågande på ögonbrynen.

"Vad pratar du om?"

"Ja men du beter dig som en, jag vet inte vad, men vafan handlar det om? Hela veckan har du vara helt borta."

"Jag träffade Lucas", mumlade jag och såg när hon spärrade upp ögonen, precis som jag visste att hon skulle göra.

"Du.. vad sa han då?"

"Inget. Han började med en ursäkt för att han hade kastat bollen rakt i ansiktet, sedan så.."

"Ja?"

"Det är som du säger, han leker med mig."

"Vafan har han gjort?" frågade Sabina högre än jag hade önskat så jag hyschade henne och såg mig omkring.

"Men inget. Han sa lite saker som fick mig att gå rakt i fällan. Jag.. ja, låt oss säga att han fick mig att vilja sjunka genom golvet", viskade jag.

"Vilket betyder?"

"Vi kom till en punkt att han frågade om jag ville ha honom, jag sa ja, jag tänkte inte.. Det var en sådan "situation" om du fattar. Sedan skrattade han och gick sin väg."

"Fy fan vad taskigt!"

"Egentligen inte, han gjorde precis samma sak mot mig som jag gjorde mot honom på festen så jag får skylla mig själv men helvete, jag trodde inte jag skulle må så dåligt."

"Så du har känslor för honom?"

"Nej! Jag menar, må så dåligt över att jag skäms. Att jag, som vet hur Lucas är, kunde gå på en sådan enkel sak som att tro på något som inte finns."

"Kom igen, du är bara människa. Lucas är jävligt snygg och ja, han måste ju göra något rätt som får alla tjejer."

"Jag antar det, men ändå."

"Så nu har du lagt ner alla försök med att retas med honom?"

"Öh, nej. Eller jag vet inte, just nu har han övertaget, även om jag inte vill erkänna det. Men jag vet inte vad jag ska göra."

"Men snälla du, han verkar ha släppt alla tankar på att försöka ligga med dig. Var det inte det du ville?"

"Ja, såklart."

"Så varför inte bara sluta med allt då och släppa det?"

"För att han gjorde som han gjorde. Kalla mig tjurskallig men jag vill fan vinna. Kunna avsluta allt på ett sätt som inte får mig att vilja dö av skam så fort jag ser honom."

"Herregud", muttrade Sabina och lutade ena armbågen mot bordsskivan.

"Få honom att bli svartsjuk då. Du vet att han vill ha dig och om jag gissar rätt så gillar han det här spelet mellan er", fortsatte hon så jag höjde frågande på ögonbrynen men hon bara skakade på huvudet.

"Du är min bästa vän och om du nu är så envis med att retas med honom så får jag väl hjälpa dig. Bara det tar slut någon gång för jag gillar det fortfarande inte."

"Du förvånar mig. Inte för att jag vet vad nästa steg är än men ja, du kanske har rätt. Blir han inte svartsjuk så har ju han släppt mig och då är det över."

"Exakt. Får jag låna din mobil?"

Fortfarande förvånad tog jag upp mobilen och räckte den till henne. Sabina kunde vara rätt pryd av sig men ibland överraskade hon mig, vilket fick mig att känna aningen av hopp att det skulle fungera.

"Så, låt spelat börja på riktigt", sa hon och flinade vilket fick mig att brista ut i skratt.

"Vafan gjorde du?" frågade jag fortfarande med ett skratt när jag tog tillbaka mobilen.

Jag spärrade upp ögonen när jag läste smset hon skickat. Inte till Lucas utan till..

Till Wiktor 12:28
Hej! Vet du om det är någon fest i helgen? Tänkte att vi kanske kunde träffas där, typ umgås lite..

"Men för helvete! Wiktor? Jag trodde du var intresserad av honom?" viskade jag och rynkade pannan.

"Nej, jag är inte intresserad av Wiktor, plus att det är Lucas bästa kompis. Lita på mig, du och jag ska på fest i helgen och då får vi se vad dom går för."

"Herregud, du är ju värre än jag."

"Jag vill bara få ett slut på det. Okej, lite roligt är det att driva med dom, det är rätt åt dom."

"Jag älskar dig, visst vet du det."

"Detsamma, så jag tycker vi går och shoppar lite nya kläder."

Jag såg lekfullheten i Sabinas blick och kunde inte hjälpa att jag skrattade till, jag kunde bara gissa vad hon tänkte på.

Från Wiktor 12:36
Lucas har fest, kom dit gullet så kan vi umgås.

Jag flinade och visade smset för Sabina. Det var nästan för enkelt, tänkte jag och kände mig smått road över hela situationen. Som sagt, låt spelet börja, på riktigt.