Kärlek börjar alltid med bråk

Del 67

Jag stod utanför hotellets entré och väntade på Lucas. Det pirrade i magen, tänk att få vara med honom en hel dag, ensam. På något sätt kände jag mig glad över att inte kunna åka skidor, hade jag varit duktig så hade både jag och Lucas behövt åka med dom andra, nu hade vi faktiskt något att skylla på eftersom jag var så dåligt. Ingen skulle direkt misstänka något. Eller lite kanske, dom undrade säkert varför Lucas ville åka med mig, som sagt, han hatade mig. Men det skulle jag inte tänka på nu, dom fick tro vafan dom ville.

Lätt sparkade jag runt i snön framför fötterna. Jag hade inte tagit på mig skidorna än, dom stod så fint i ställningen, tänkte jag med ett flin på läpparna, ville inte orsaka en större katastrof nu när jag var ensam. Visst att det var fullt i folk som säkert skulle hjälpa mig om jag ramlade men det var en risk jag inte vågade ta, jag hade stått ut med nog många pinsamheter under den här resan.

Jag satte upp handen och kisade mot solen och långt där borta mot liften tycktes jag kunna se Lucas. Det måste vara han. Hjärtat tog ett skutt i mitt bröst och jag kunde inte sluta le, det var han.

"Hej där", sa Lucas med ett lika stort leende när han gjorde en stoppsladd framför mig.

"Hej där själv", sa jag så det hettade om kinderna. Jag hörde själv hur töntigt det lät men Lucas bara skrattade till innan han omfamnade mig och gav mig en kyss.

"Jag kommer att kyssa dig hela dagen, du har så perfekta läppar", mumlade han mot min mun.

"Jag kommer inte att protestera", viskade jag med ett leende och mötte hans kyss igen.

Som alltid försvann omvärlden när jag var i hans famn så det som fick mig att komma tillbaka till verkligheten var när någon råkade gå in i oss och muttra ett halvhjärtat ursäkta.

Jag lutade mig in i Lucas famn med ett skratt innan jag vände upp blicken och kysste honom på hakan.

"Vad säger du? Ska vi åka lite innan vi fastnar här och inte lämnar hotellrummet på hela dagen?" frågade han roat så jag rätade på mig och gav honom ett lurigt flin. Det där med att stanna på hotellrummet hela dagen lät inte helt fel.

"Absolut, vi kan åka några svängar men jag tycker hotellrummet låter mer lockande", svarade jag och log utmanande.

Innan jag hunnit vända mig om för att gå bort till skidställningen drog Lucas in mig i sin famn igen och kysste mig, hårt. Det var nog inte bara jag som tyckte hotellet lät som en bra idé.

Med ett skratt gick jag bort och hämtade skidorna. Inte bara för att tanken på att spendera hela dagen i sängen med Lucas kändes mer lockande än något annat, det här med skidåkning var verkligen inte min grej.

Jag tog ett djupt andetag och la ner skidorna på backen. Kom igen nu, tänkte jag och klickade fast pjäxorna. Jag vinglade till några gånger men det gick ändå bättre än förut. Lite bättre.

Lucas tog min hand och sakta gled vi ner mot liftarna. Jag kunde inte hjälpa att jag tjöt till och krama hans hand hårt när farten ökade. Om jag ramlade nu skulle jag aldrig mer ställa mig på ett par skidor.

Vi tog oss till den stora liften utan några större problem och det var jag glad för. En stor förbättring jämfört med första gången då jag kraschade rakt in i Sabina.

"Är du redo?" frågade Lucas när vi ställde oss i liftkön.

"Nja, men jag har väl inte så många alternativ. Varje gång jag satt mig i den här förbannade liften har det slutat med att jag fått ta mig ner själv, med blandat resultat", sa jag och skrattade nervöst.