Kärlek börjar alltid med bråk

Del 41

Vad svarar man på det då? Han vill ha mig? Ha! Eller hur? Antagligen vill han bara ligga och ja, kanske att bara den vetskapen fick blodet att hetta till och pulsen att rusa skrämmande fort.

Men han hade den påverkan på mig, vare sig jag ville det eller inte. Galet irriterande men samtidigt det var en helt underbar känsla, att veta att någon ville ha mig. Även fast denna någon var Lucas och att han bara ville ha mig för ett ligg.

Med en suck la jag ifrån mig mobilen, så patetiskt att känna så -jag vet, och jag var nu fullt medveten om att han inte satt mer än en meter ifrån mig. Säkert mer än nöjd över min uppenbara reaktion.

Var höll Sabina hus?, tänkte jag och vred lite olustigt på mig. Plötsligt kändes det bara jobbigt att sitta här helt själv. Jag tog upp mobilen igen bara för att få se ett nytt sms dyka upp på displayen.

Från Lucas 10:51
Vad tänker du på sötnos?

Snabbt vände jag mig om och knackade honom på axeln, så töntigt att sitta och smsa när vi var mindre än en meter ifrån varandra.

"Om du vill mig något så kan du ju faktiskt prata med mig. Jag sitter ju ändå här."

"Kanske det, men jag tyckte att det var lite mer spännande med sms, och lite mer diskret", mumlade han och vände sig sakta om mot mig.

"Vadå diskret? Vi pratar ju inte direkt om några hemlisar", sa jag med ett skratt och skakade lätt på huvudet.

"Inte? Var det inte du som ville hålla det här mellan oss hemligt?" viskade han och blinkade flörtigt innan han vände stolen helt mot mig.

"Det är inget mellan oss!" väste jag kort och såg mig omkring. Kanske att vi skulle ha hållit oss till sms ändå.

"Såklart att det är, det vet du också gullet", fortsatte han provocerande med ett flin på läpparna.

Jag visste direkt att han försökte få igång mig men det skulle inte fungera, inte den här gången. Det hade varit nog med dramatik för idag.

"Ditt snack fungerar inte på mig, har du glömt det?" sa jag och fnös men kunde inte hjälpa det lilla skratt som lämnade mina läppar.

"Det är det som är det bästa med dig", sa han allvarligt så jag höjde frågande på ögonbrynen. Okej?

"Men du, allvarligt, är allt lugnt mellan dig och Sabina?" fortsatte han och lutade sig fram mot mig.

"Öh, ja det löste sig", sa jag och svalde, han skulle bara veta vad som hade varit orsaken till -ja, vi får väl kalla det för ett bråk.

"Skönt att höra", sa han och log.

Det la sig en tystnad mellan oss som var allt annat än bekväm. Det låg så mycket osagt mellan oss men det var inte ett samtal att ha i en kafeteria full med nyfikna ögon och öron.

"Du, vad menade du med att allt var mitt fel?" frågade han tyst och sökte min blick. Typiskt, jag ville verkligen inte prata om det här, speciellt inte nu.

"Lucas, jag-"

"Där är du ju! Vi tänkte ta med kaffet och gå ut en sväng, vi har ju ändå typ en halvtimme kvar innan vi börjar igen", sa Sabina och lutade sig in i Elias famn.

Jag sneglade mot Lucas som vänt bort blicken och stirrade ner i sin mobil. Hm, även om jag och Sabina hade blivit vänner igen så var stämningen mellan Lucas och Elias inte den bästa, men det var inte mitt problem, tänkte jag och reste mig upp.

Fast jag inte vände mig om kunde jag känna Lucas blick bränna i nacken. Jag skyndade på stegen och gick tyst bredvid Sabina och Elias som pratade, skrattade och kysstes. Gulligt, visst, men det var alltså såhär det kändes att vara femte hjulet?