Kärlek börjar alltid med bråk

Del 01

Gympaläraren blåste så hårt i visselpipan att det tjöt i öronen på mig.

"Samling!" ropade han så jag sneglade på Sabina och suckade när vi blev sittandes kvar på bänken.

"Emma och Sabina, nu!"

"Äh, låt dom sitta på bänken, där dom hör hemma!" ropade Lucas och möttes av hånskratt från dom andra killarna i hans så kallade gäng, som om det var det coolaste i världen med idiotiska kommentarer. Töntar.

"Lägg av Lucas, alla ska spela. Kom nu tjejer så att vi kan börja!" fortsatte läraren och vinkade till oss att komma.

"Fan vad jag hatar det här", mumlade Sabina och reste sig upp. Jag följde efter med ännu en protesterande suck när vi gick fram till dom andra som stod och väntade.

"Bra, jag tänkte att vi delar in oss i två lag. Lika många tjejer som killar i varje lag, så jämna lag som möjligt, fixar ni det eller ska vi göra som i lågstadiet att jag ger er en siffra för det lag som ni ska spela i?"

Jag sneglade på Sabina och skakade lätt på huvudet. Lycka till med att det skulle bli jämna lag på det viset, det hade aldrig lyckats tidigare så varför skulle det bli det nu?

Precis som vanligt ställde jag och Sabina oss ihop med dom flesta av tjejerna och tre av killarna som var lika begåvade som vi på basket. Vilket var noll begåvning. Dom övriga killarna gick till andra sidan planhalvan med resten av tjejerna som höll på med någon typ av sport på fritiden. Skulle det här föreställa jämna lag?, tänkte jag och himlade med ögonen. Det var samma sak varje gång.

"Men snälla ni, kom igen nu! Alla samlas i mitten igen!" ropade läraren, aningen frustrerat, och blåste ännu en hög vissling med visselpipan.

"Vafan är problemet? Vi har tjejer på vårat lag!" sa Lucas med en hög, road ton och ett brett hånflin på läpparna som fick mig att fnysa högt, lite högre än det var tänk när jag såg alla vända blicken frågande mot mig.

"Lucas, knip igen nu så att vi kan börja spela, ni får själva hålla reda på vilken siffra ni får", fortsatte läraren och började peka på var och en av oss.

Det var kanske tur att vi haft Mats, läraren, hela förra läsåret då han snabbt läste av situationen när alla började flytta runt så att dom skulle hamna på samma lag som innan. Seriöst, var dom tolv år eller? Hur dum trodde dom att han var egentligen? Som om han inte skulle märka det? Men det tråkiga var dock att jag och Sabina hamnade i olika lag.

"Lycka till, jag kommer krossa dig", viskade jag till henne så hon brast ut i skratt när vi gick till varsin planhalva.

Med ett fortsatt leende på mina läppar höjde jag blicken mot mitt nya lag och stannade tvärt, fan också, så typiskt! Både Anton, Wiktor och självklart Lucas var nu i mitt lag. Nåja, jag skulle inte behöva spela i alla fall, det var då ett som var säkert.

Utan att tveka gick jag och satte mig på avbytarbänken och lutade mig tillbaka, bara 45 minuter kvar av den här lektionen.

"Bra där Emma, perfekt maskot!" ropade Lucas och skrattade så jag blängde surt på honom. Idiot!

"Hallå, nu spelar vi!" sa Mats och blåste ännu en gång i visselpipan så det dånade i öronen, vafan var grejen med visselpipan egentligen?

Matchen började och jag hade inte kunnat vara mer ointresserad. Jag tittade snett över mot Sabina som också satt på avbytarbänken. Såklart. Hon flinade mot mig och räckte ut tungan så jag skrattade till och gav igen med en ful grimas.

När jag tittade ut över planen igen skrek jag till och satte upp armarna för ansiktet när jag såg basketbollen komma flygande rakt mot mig.

Innan bollen hunnit träffa mig rusade Lucas förbi och fångade upp den. Jag tog ner armarna och såg när han dribblade sig fram innan han hoppade upp mot korgen och gjorde mål. Självklart. Det var Lucas vi pratade om. Jag vände blicken mot Sabina igen som skrattade åt Lucas fåniga måldans. Förrädare. Jag hade nästan blivit dödad av den där bollen och hon lägger sitt fokus på honom! Okej, det var kanske att överdriva. Kanske. Ja, okej, han hade väl räddat mig, men jag kunde inte bry mig mindre om att han hade gjort mål på min så kallade nära-döden-upplevelse.

"Snyggt Lucas! Byte!" ropade Mats och vinkade mot oss som satt på avbytarbänken.

Jag tittade osäkert på dom som satt bredvid mig med minen, ska vi verkligen spela?, jag måste ha hört fel så jag vände blicken ut mot plan igen utan att resa mig upp.

"Emma, ut på plan nu!" fortsatte Mats och vinkade åt mig att komma. När jag vände tillbaka blicken mot dom som satt, eller rättare sagt suttit, bredvid mig såg jag att dom redan var påväg ut på planen.

"Kom igen nu för helvete! Hon kan ändå inte spela! Hon kan inte ens fånga en boll!" sa Lucas högt och slängde ut ena armen mot mig.

"Lucas, om du yttrar så mycket som ett idiotiskt ord igen får du inte spela en minut till, alla ska spela", sa Mats och lade armarna i kors.

Utan att uppfatta vad Lucas muttrade om reste jag på mig och gick ut på planen. Dom skulle fan få se att jag kunde spela, visst, jag var kass på basket men att fånga en boll och passa den vidare, det kunde väl vem som helst?!

"Bra, då kör vi!" sa Mats och blåste i visselpipan, lika högt som vanligt.

Första minuterna gick väldigt bra, mest beroende på att jag inte haft bollen en enda sekund. Men det var kanske lika bra trots allt. Lucas hade gjort ytterligare två mål och fortsatt med sina fåniga målgester. Så jävla töntigt!

"Kom igen nu killar och tjejer! Passa bollen mellan alla i laget!" ropade Mats i ett försök till peppning men innerst inne hoppades jag att spelet skulle fortsätta precis så som det hade gjort hittills, i alla fall så länge som jag behövde vara på planen.

"Emma!"

Snabbt vände jag mig om och innan jag hunnit reagera kom bollen flygande och träffade mig rakt i ansiktet.

Jag vet inte om jag skrek till eller ramlade ihop först men helvete vad ont det gjorde! Jag satte händerna för ansiktet när Sabina kom springandes mot mig tillsammans med Mats.

"Hur gick det?" frågade hon oroligt och satte sig på huk bredvid mig.

"Bra tror jag, men det gör ont som fan", snyftade jag och började resa mig upp.

"Vafan var det jag sa, hon kan inte fånga en boll!"

Lucas. Självklart var det Lucas. Jag torkade mig om näsan när jag kände blod som rann ner mot munnen samtidigt som ilskan steg i kroppen på mig.

"Du borde gå till skolsköterskan så att hon får ta en titt på det där", sa Mats och klappade mig på axeln.

"Det var för fan bara en boll, kom igen nu så spelar vi!" ropade Lucas och det var droppen som fick det att rinna över.

"Jävla idiot!" skrek jag och sprang fram och knuffade honom hårt i bröstet. Han var hård som sten och flyttade sig knappt en millimeter så effekten blev inte så stor som jag hade hoppats på men jag var så jävla arg att jag inte brydde mig om det utan knuffade till honom igen.

"Vad fan är ditt problem?!"

"Mitt problem? Det är du som har problem som inte kan fånga en jävla boll!" skrek Lucas tillbaka och spände blicken hårt i mig.

Vid vilket annat tillfälle som helst hade nog jag, eller kanske vem som helst, backat av den blicken men allt vett hade runnit ur mig.

"Du gjorde det med flit! Ingen hade kunnat fånga den bollen! Är du helt jävla efterbliven?"

"Det var för helvete en passning! Vi skulle ju passa alla i laget och du spelar tydligen i mitt lag så du får väl skylla dig själv om du står och dagdrömmer mitt i en match", sa han med ett nu växande flin på läpparna så att jag fick knyta nävarna hårt för att inte knuffa till honom igen eller slå honom på käften så att det där flinet skulle försvinna.

"Förresten, du borde nog gå och se dig själv i spegeln, inte speciellt attraktivt om du frågar mig", fortsatte han något tystare och pekade på näsan när hans redan breda flin växte.

Jag spärrade upp ögonen men jag ville inte ge honom den tillfredsställelsen att hans ord hade slagit till rakt i magen på mig och att det brände frustrerande mycket bakom ögonen. Jag bara skakade på huvudet och vände mig om. Jag skulle inte gråta men näsan gjorde ont, hans ord gjorde ont och ilskan kokade inom mig. Men jag skulle inte gråta. Inte för att jag brydde mig om vad Lucas tyckte om mig men fan, det hade gjort jävligt ont att få det slängt i ansiktet. Bokstavligen.