Kärlek börjar alltid med bråk

Del 23

Vafan var det jag stod och intalade mig själv? Jag hade inte känslor för Lucas! Jag bara.. Jag var bara trött, inget annat. Jag blinkade bort dom hotande tårarna, herregud skärp dig!, tänkte jag och tog ett djupt men skakigt andetag. Det var ju så löjligt att tro att vad som än hade hänt i lördags skulle ha förändrat något mellan oss. Förändrat honom.

"Hej!" hörde jag Sabina säga bakom mig innan hon krokade fast sin arm med min.

När jag mötte hennes blick kunde jag inte hindra den tår som letade sig ner längs med min kind. I ett försök att skratta bort det kramade hon om mig och allting brast.

"Vad är det som har hänt?" viskade hon och strök mig tröstande över håret.

"Inget. Jag är bara trött", mumlade jag snyftandes när hon släppte greppet om mig.

"Du kan inte lura mig", fortsatte hon mjukt och ja, vem försökte jag lura? Hon kände mig utan och innan så jag skulle aldrig kunna ljuga för henne.

Jag tog ett djupt andetag och nickade bort mot den totala katastrofen som hade utlöst mina tårar.

Sabina följde min nickning och suckade när hon skakade lätt på huvudet av synen på Lucas ihop med den där slampan.

"Det är inte det att jag vill ha honom, jag bara.. jag vet inte. Jag vet inte varför jag gråter."

"Han är inte värd det, det vet du, han är inte värd dig", viskade hon och strök bort en tår.

"Som sagt, jag är bara trött. Jag har typ inte sovit något inatt."

"Vilket som så är han inte värd dina tårar, oavsett anledning."

"Jag vet", mumlade jag och sneglade bort mot Lucas igen som hade släppt iväg slampan och istället fått sällskap av några från hans gäng.

"Kom, vi struntar i dom och går och köper lite kaffe innan vi börjar", sa Sabina och började dra iväg med mig.

Självklart fanns det ingen annan väg till kafeterian än att passera idioterna om vi inte ville gå runt hela skolan, vilket vi inte hade tid med.

Jag kunde känns hur jag fyllde lungorna med luft när vi närmade oss dom och automatiskt kramade jag hårdare om Sabinas arm.

"Ta det lugnt och gör det du alltid gör, låtsas som om du inte ser dom", viskade hon och jag kände hur jag andades ut.

Hon hade helt rätt, herregud, det var samma människor som jag hade träffat typ varje dag i över ett års tid, vissa längre. Dom betydde ingenting för mig och jag var bättre än att låta mig påverkas av dom.

Jag höjde hakan och spände blicken rakt fram, killarna var osynliga för mig. Nästan..

"Nämen Emma, varför så bråttom?" frågade Wiktor med ett flin och ställde sig rakt framför mig. Typiskt!

"Vad vill du?" frågade jag högt och höjde på ögonbrynen när han skrattade till.

"Det vet du nog, du, sorry för det jag sa i lördags, jag menade inte det", mumlade han och sköt mig åt sidan, bort från Sabina.

"Vafan gör du?" fräste jag och spände blicken i honom.

"Kom igen, jag tänkte att vi kanske kunde umgås på riktigt, bara du och jag."

Jag ville brista ut i skratt men allt fastnade på tungan. Jag sneglade över hans axel och mötte Lucas mörka borrande blick och hopbitna käkar.

"Visst", sa jag och log mot Wiktor.

"Fan, grymt", sa han och blinkade flörtigt med ett stort leende på läpparna.

"Jag måste gå, så vi ses", sa jag så töntigt tjejigt jag bara kunde och satte upp ena handen mot hans bröst, lekte lätt med fingrarna innan jag log och gick tillbaka till Sabina.

Det tog all min styrka för att inte vända upp blicken och möta Lucas blick, som jag kunde känna brände mot mig så intensivt att håret reste sig på armarna.

Snabbt krokade jag Sabinas arm och började gå därifrån. Jag ville bara komma bort från allt och alla så fort som möjligt innan jag skulle falla som ett korthus.

När vi kom in till kafeterian som nästan var helt tom andades jag ut. Herregud, tänkte jag och slöt ögonen en kort sekund.

"Så, du ska alltså på dejt med skolans näst största idiot, tätt efter Lucas menar jag. Vad tänkte du på som gick med på det?"

"Jag tänkte inte, det är det som är problemet."

"Men du ska alltså träffa honom för att hämnas på Lucas?"

"Typ. Eller jag vet inte. Jag vet inte varför jag gick med på det."

"Det tror jag nog att du vet, ingen kunde väl ha missat Lucas ursinne när du svarade ja. Jag har nog aldrig sett honom så sammanbitet arg förut."

"Det är rätt åt honom, det är hans fel att jag nu ska träffa Wiktor, ensam. Fan, vad har jag gett mig in i?" mumlade jag frustrerat.

"Du vet att du kommer att ligga med Wiktor", sa hon retfullt och skrattade till.

"Va? Nej! Det kommer jag inte göra! Jag ska träffa honom en gång. Vi får väl vara ute eller nå, inte fan vet jag."

"Han har nog andra planer", fortsatte hon med ett flin och tog emot sitt kaffe.

"Alltså ibland vill jag verkligen säga upp bekantskapen med dig, du är så jävla störd!"

"Lika barn leka bäst, eller hur är det man säger?"

"Ha-ha, jättekul. Kom nu, annars kommer vi försent", mumlade jag och började gå.

Jag skyndade mig in i salen och satte mig på min vanliga plats. Sabina hade fastnat precis utanför dörren så jag ställde muggen med kaffet på bänken och började plocka upp böckerna vi skulle ha under lektionen.

Utan att behöva vända upp blicken kände jag när Lucas, och Wiktor, kom in i salen. Luften blev så tryckande tung att det var svårt att få luft. Det gjorde det inte lättare när Lucas gick förbi mig och satte sig vid bänken bakom mig. Något han aldrig hade gjort tidigare.

Jag svalde nervöst och sneglade mot dörren, kunde inte Sabina komma snart?, tänkte jag och kände hur nackhåren reste sig.

"Hoppas ni får det mysigt på eran lilla dejt, kom bara ihåg att använda dubbla kondomer", viskade Lucas så nära mig att jag flämtade till.

"Varför bryr du dig?" fräste jag tillbaka och möttes av ett dovt skratt.

"Tro mig, det gör jag inte."

Precis när jag var på väg att vända mig om och klappa till honom kom Sabina och satte sig bredvid mig.

"Sitter inte du på fel plats?" frågade hon Lucas kort och gav honom det där bitchiga ansiktsuttrycket som bara hon kunde.

"Tydligen", sa Lucas och reste sig upp.

Jag höll blicken stadig ner i kaffekoppen när han passerade och jag kunde inte ha varit mer tacksam när läraren kom in och påbörjade lektionen.

Det jobbiga var dock att det bara var måndag. Utan att kunde hejda mig sneglade jag bort mot Lucas som rastlöst bet på en penna och höll blicken stadig på mig. Fan! Det skulle bli en lång vecka.