Kärlek börjar alltid med bråk

Del 56

Tystnad. Fanns det något i denna stund som kunde vara värre än tystnad? Knappast, det skulle vara döden kanske, men just nu kändes det som den lättaste utvägen.

Varför hade jag sagt något? Jag borde bara ha hållit tyst och förträngt mina känslor. Man kunde bli blixtkär men det kunde gå över lika snabbt. Tänk om det här bara var en tillfällig förälskelse som skulle gå över innan den här hemska resan var slut? Dumma, dumma mig! Ja, jag fick helt enkelt skylla mig själv. Århundradets största förnedring var ett faktum och allt var mitt eget fel.

"Du.. va?" stakade han sig men jag vågade inte öppna ögonen.

Det var nog med alla tankar som snurrade i mitt huvud, jag behövde inte se hans hånflin för att förstå att jag gjort bort mig, rejält!

"Ja, så nu vet du det. Du vann och jag föll för dig, föll för din charm som jag hatar så jävla mycket", muttrade jag kort med hjärtat slående så hårt i bröstet att det kändes som om det skulle gå sönder.

Tystnad igen. Tårarna brände bakom mina hårt hopknipna ögon. Varför sa han inget? Skrattade, hånade eller sa något taskigt?

"Emma, jag", började han och jag kunde höra hur han tog ett djupt andetag, jaha då var det dags.

"Det är lugnt Lucas, säg det bara, skratta åt hur korkad jag är, åt hur patetisk jag är för att jag har känslor för dig-"

Jag avbröts av hans mun som pressades mot min. Äntligen, kanske fanns det hopp ändå. Hans varma, mjuka läppar smekte mina och när han flyttade sig närmare mig flämtade jag till av gungningen i liften. Detta var nästan för mycket för mig och mina nerver. Jag hörde hur han dovt skrattade mot min mun innan hans tunga letade sig in.

Med en flämtning av allt annat än höjdrädsla mötte jag honom så våra tungor kolliderade. Kyssen blev allt mer krävande och jag hörde hur han stönade i min mun, eller var det jag? Jag har ingen aning. Allt jag kunde tänka och känna var Lucas.

Jag gnydde protesterande när jag kände hur han drog sig undan så jag öppnade ögonen för första gången på evigheter. Det skulle jag inte ha gjort. När jag mötte hans vackra blåa ögon visste jag att detta inte bara var en förälskelse som skulle gå över imorgon. Fan också! Jag svalde nervöst som om jag väntade på min dom, vilket nästan var sant. Jag hade sträckt fram mitt hjärta och Lucas var den som kunde krossa det. Skulle krossa det, rättade mitt undermedvetna mig.

"Emma, jag.. jag vet inte", mumlade han och en sorgsen dimma la sig över hans ögon.

"Vad vet du inte?" viskade jag och kände hur jag nu hade börjat skaka i hela kroppen. Fan, fan, fan!

"Jag vet inte, det här -du och jag", sa han och skakade uppgivet på huvudet.

Varför skakade han på huvudet?, tänkte jag när paniken sköt genom kroppen. Herregud, han skulle avvisa mig. Han ville inte ha mig.

"Va.. vad menar du?" stammade jag och bet ihop läpparna, jag skulle inte gråta!

Han förblev tyst och när jag mötte hans blick igen kunde jag inte hejda tårarna. Jag kippade efter luft och vände blicken rakt fram och såg att vi redan var uppe vid stationen där vi skulle hoppa av. Lika bra det, det här hade inte alls gått som jag hade tänkt mig.

Hade jag varit så naiv att jag på riktigt trodde att han skulle kasta sig om halsen på mig och säga att han var lika kär i mig som jag var i honom? Men han hade kysst mig, varför hade han gjort det? För att såra mig ännu mer? Grattis -mission completed.

Jag rättade till skidorna och grep hårdare tag om stavarna. Jag måste bort härifrån, jag klarade inte av att sitta såhär nära honom längre. De som påstår att ett hjärta inte kan gå sönder har fel, ett hjärta kan gå sönder och när det händer.. Helvete vad ont det gör!

"Emma vänta", sa Lucas och tog tag om min arm.

"Det är lugnt, det är precis som det ska vara", sa jag med en harkling. Perfekt, även min röst höll på att gå sönder.

Innan han eller jag hunnit säga något mer ryckte jag åt mig armen och gled ur sitsen. Jag kunde inte se på honom. Visst att jag kunde ta ett hånflin från Lucas, det hade jag gjort en miljon gånger, men jag ville inte möta den där sorgsna blicken han hade haft i liften, som om han tyckte synd om mig.

Det var inte synd om mig. Man kunde inte tvinga en annan människa att tycka om en. Lucas tyckte om mig -sexuellt. Allt var bara sex för honom och det visste jag, innerst inne. Ändå hade det kommit som en chock över hur lätt han kunnat avvisa mig. Betydde jag verkligen ingenting för honom?

Allt jag trott om hans svartsjuka var fel, han hade aldrig varit svartsjuk när det gällde mig -inte på riktigt. Fan också! Allt det här med Lucas var fel! Varför ville han inte ha mig mer än bara ett ligg? Uppenbarligen tyckte han att jag var attraktiv, vi hade den där kittlande spänningen mellan oss för sexet hade varit fantastiskt. Helt magiskt. Men var det verkligen en så stor skillnad mellan kärlek och sex när man hade den där gnistan? Ja, för någon som Lucas var det nog det. Uppenbarligen.

Från första stund då Elias börjat hänga med honom visste jag att han var en kille som inte blev kär, absolut inte en kille som ville ha ett förhållande. Ändå hade jag trott det, trott att han ville och kände allt det där med mig. Det var bara sanningen. Efter allt som hänt mellan oss så trodde jag faktiskt att det fanns något mer, att han också kände det.

Jag stannade till och tog ett snyftande andetag. När jag tittade mig omkring insåg jag att jag stod mitt i backen. Hur hade jag ens kommit dit? Jag torkade mig om näsan och skakade lätt på huvudet. Lucas syntes inte till någonstans, nog för att det var fullt med folk i backen men jag skulle ha känt igen honom på en mils avstånd. Inte ens det, tänkte jag med en uppgiven suck. Han hade inte ens följt efter mig fast han visste hur dålig jag var på att åka. Det satte verkligen sista spiken i kistan. Jag och Lucas var ett avslutat kapitel.

Det värkte i hela kroppen men på något sätt tog jag mig ner för backen och upp till hotellet. Allt flöt på som i en dimma, jag varken såg eller hörde något eller någon. Allt mitt fokus låg på att komma fram till hotellet och stänga in mig på rummet och stanna där resten av resan. Jag fick väl säga att jag var sjuk. Sabina skulle förstå och resten struntade jag i, dom fick tro vad dom ville.

När jag kom in på rummet kändes det som om jag sprungit ett maraton. Jag var så tömd på energi att jag frös och svettades på samma gång. Kläderna fick ligga kvar på golvet där jag klivit ur dom, jag orkade inte bry mig. Jag kastade mig raklång över sängen och begravde ansiktet bland kuddarna och lät mig själv falla in i gråten.

Av all smärta jag varit med om så var nog detta det värsta. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle göra så ont att bli avvisad av Lucas. Kom igen, det var Lucas det handlade om. Det hade varit precis det här jag sagt till alla, en av orsakerna till att jag hatat honom. Han lekte med tjejer och krossade hjärtan, det var sådan han var. Men hade han lekt med mig? Ja, men inte mer än jag lekt med honom.

Fast det var ju inte hans fel, tänkte jag och vände mig om på rygg. Det var inte hans fel att jag fallit för honom, det var egentligen inte hans fel att alla tjejer föll för honom. Han hade inte lovat mig något, han lovade inte någon något men ändå blev man sårad. Jag var inte den första och definitivt inte den sista att bli avvisad av Lucas.

Jag snyftade och torkade mig under ögonen. Det var precis som det skulle vara. Nu hade vi kapat allt mellan oss. Lika bra det, tänkte jag och slöt ögonen. Nu kunde jag gå tillbaka till mitt gamla jag och aldrig mer falla för någon, aldrig mer bli kär. Det var fan inte värt det..