Kärlek börjar alltid med bråk

Del 18

Jag kunde inte säga hur mycket jag hade druckit under kvällen men jag hade en glad fast något snurrig känsla i kroppen. Precis som jag hade velat från första början.

Nytt folk hade strömmat in under hela kvällen. Både från skolan men även några jag inte hade känt igen. Men det gjorde absolut inget. Det kändes som om jag svävade i min egen bubbla och jag kände mig oövervinnerlig. Kanske hade jag druckit tillräckligt? Skit samma, jag hade jävligt roligt!

Lucas hade inte kommit fram till mig något mer utan satt mest och glodde på mig. Jag har nog aldrig sett honom så spänd eller kontrollerad på en fest. Han brukade vara den som drog igång festerna och inte höll tillbaka. Kanske även det var min förtjänst, tänkte jag roat och flöt med i musiken.

Vardagsrumsgolvet hade förvandlats till ett dansgolv så var jag än vände mig så hade jag alltid någon ny att dansa med. Jag antar att klänningen verkligen hade gjort sitt för jag hade nog aldrig haft så många killar runtomkring mig förut. Men jag njöt av det, njöt speciellt mycket när jag vid några tillfällen hade mött Lucas blick som blivit mer och mer svart för varje gång. Ha! Rätt åt honom!

"Där är du ju", sa en röst bakom mig och jag kände hur ett par starka händer greppade tag om min höfter.

"Jag trodde att du hade hittat en annan tjej för ikväll", mumlade jag och fnissade när jag vände mig om i Wiktors famn. Det här var inte bra.

Utan att tänka placerade jag mina armar om hans hals och gungade i takt till musiken. Jag orkade inte bry mig, bara för att jag dansade med honom så behövde jag ju inte ligga med honom. Även om det var hans plan i det hela, så full var jag inte att jag inte kunde räkna ut det.

"Varför skulle jag vilja ha någon annan när du är sexigast här ikväll?" viskade han i mitt öra och jag kände hur det pirrade till i magen. Nej, det här var verkligen inte bra.

"Sexigast? Det tror jag knappast", mumlade jag generat och log när han rätade på sig.

"Du är snyggare än dom flesta, bara att Elias inte låter mig komma nära dig."

"Ha! Du kan inte mena allvar", sa jag med ett skratt.

"Absolut, så det är tur att han inte är i närheten just nu", började han och blickade ner mot mina läppar. Herregud, han tänkte kyssa mig.

Det här hade inte varit en del av planen. Visst att han nästan hade kysst mig tidigare under kvällen men det hade varit mer retfullt, på skoj. Nu såg jag den målmedvetna, brinnande blicken som bara sa en sak, han ville ligga med mig. Vafan skulle jag göra?

Längre än så hann jag inte tänka innan jag kände hans läppar mot mina. Han hade förvånansvärt mjuka läppar men kyssen var så målmedveten och bestämd att jag flämtade till mot hans mun. Jag kände hur han pressade sin tunga mot mina läppar för att jag skulle släppa in honom. Det här var så fel.

"Jag kan inte", viskade jag och tog ett steg bakåt.

"Kom igen, vi bara strular lite. Det var du som sa att du ville umgås", sa han med ett flin och drog in mig i sin famn igen.

"Nej, jag ville inte. Släpp mig!" sa jag hårt och puttade till honom i bröstet men han bara skrattade.

"Du är kanske inte värd det trots allt. Lucas sa att jag aldrig skulle få knulla dig så jag hade tänkt bevisa motsatsen men du krånglar så jävla mycket", fortsatte han med ett ännu bredare flin när jag spärrade upp ögonen. Jävla idiot!

Jag kände mig plötsligt väldigt illamående så jag tittade runt men kunde inte se Sabina någonstans. Jag försökte tränga mig igenom folkmassan men allt bara snurrade mer och mer i huvudet. Fan också! Det var inte såhär jag hade tänkt att den här kvällen skulle sluta, tänkte jag när jag äntligen tog mig ut till hallen.

När jag hade hittat min jacka skyndade jag mig ut genom dörren. Sabina fick klara sig bäst hon ville, jag måste bara bort härifrån. Jag stannade nere på gatan och tog ett djupt andetag. Hur kunde jag gått med på den idiotiska planen, återigen -Sabinas plan, när hon skickat smset till Wiktor. Varför blev jag ens förvånad? Wiktor var inte bara en idiot, han var på riktigt dum i huvudet. Jag visste om det så det borde inte ha kommit som en chock, men det hade det.

Jag huttrade och vände upp blicken mot gatubelysningen. Det var inte jättelångt hem men jag hade önskat att en buss kunde ha kommit precis just nu. Inte nog med att det var kallt ute, dessutom var klänningen minimala klänning och skorna höga. Det kändes rent ut sagt förjävligt att gå hem ensam i natten. Men vad hade jag för val?

Jag drog jackan närmare kroppen och började gå. Jag stoppade händerna i fickorna och kände att mobilen låg kvar på sin plats, det var ju alltid något, tänkte jag när jag plockade upp den.

Fan, den var stendöd. Inte min kväll ikväll trots allt, tänkte jag irriterat och försökte gå fortare. Om jag blev mördad på vägen hem så skulle jag hemsöka Sabina för att hon hade försvunnit från festen utan att säga något så att jag nu var tvungen att gå hem helt själv. Sedan skulle jag hemsöka Wiktor för att han hade fått mig att vilja lämna festen och då behöva gå hem helt själv. Jag skulle nog även hemsöka Lucas bara för att retas, tänkte jag och skrattade till.

"Har du roligt?"

Hela kroppen frös till is när jag skrek till. Fast jag knappt kunde andas vände jag mig om och flämtade till. Helvetes jävla..

"Vafan skräms du för?" fräste jag åt Lucas som hade stannat några steg bakom mig.

"Och varför följer du efter mig som en jävla stalker?" fortsatte jag ilsket och huttrade till, fan vad kallt det var nu.

"Jag vet inte", svarade han allvarligt och tog ett steg mot mig.

"Du vet inte? Ja, du är verkligen begåvad", sa jag kort och vände mig om och fortsatte gå.

Ilskan fick värmen att stiga i kroppen så jag fortsatte gå fast jag hörde att Lucas gick några meter bakom mig. Vafan ville han mig egentligen? Håna mig? Antagligen. Han måste ha sett kyssen med Wiktor, precis som alla andra.

"Varför lämnade du festen helt själv?"

Hans ord fick mig att stanna mitt i steget, menade han allvar?

"Skulle du ha föredragit om jag hade lämnat festen med någon annan?" frågade jag ironiskt och vände mig om mot honom.

"Nej."

"Okej, ja men då verkar det som om du har fått din vilja igenom, grattis."

Det var så pass mörkt ute att jag inte kunde se honom helt tydligt men jag hörde att han skrattade. Ett ärligt skratt som även fick det att bubbla i magen på mig.

"Det tyckte du var roligt minsann", mumlade jag och skrattade till.

Jag stod fortfarande kvar när jag såg hur han närmade sig. Det bubblande skrattet övergick till att det pirrade i magen som tusen fjärilar.

"Varför lämnade du festen och bestämde dig för att gå hem helt ensam?" frågade han när han stod precis framför mig.

"Det vet du nog", viskade jag och svalde nervöst.

"Vet du inte att det kan vara farligt att gå hem själv? Speciellt för någon som är så vacker som du", sa han och tog ännu ett steg närmare mig. Även om han inte hade menat dom orden så kände jag hur det brände om kinderna.

"Jag orkar inte med fler spel ikväll", viskade jag och mötte hans blick.

"Det här är inget spel Emma", mumlade han och log innan hans läppar kolliderade med mina.