Kärlek börjar alltid med bråk

Del 13

Med Lucas arm om mina axlar gick vi in till cafeterian. Varför hade han sagt sådär? Att han inte kunnat sluta tänka på mig? Det var kanske precis som Sabina hade sagt, att han lekte med mig så som jag tänkt leka med honom. Han hade aldrig brytt sig om mig förut, aldrig, så varför skulle han göra det nu?

Av samma anledning som för mig, det var ett spel, tänkte jag och tog ett djupt andetag. Jag bryr mig inte om Lucas och har aldrig brytt mig om honom. Tills nu. Fast det var skillnad, jag tänkte inte leka med honom för att försöka få honom att bli intresserad av mig, tvärt om.

Jag såg mig omkring tills min blick stannade på Sabina som lätt roat höjde på ögonbrynen från sin plats i kön. Vafan skulle jag göra? Antingen låta honom hålla kvar armen enligt min plan eller så skakade jag av mig den och gick tillbaka till hur det varit innan.

"Skulle inte du köpa kaffe eller nåt?" frågade Lucas och vände blicken ner mot mig och först då insåg jag att vi hade stannat.

"Öh, jo", sa jag snabbt och vred på mig för att komma lös ur hans grepp.

"Du, Emma", sa han när jag tagit mig några steg bort från honom så jag vände mig snabbt om med en frågande blick.

"Ja?"

Han tog dom korta stegen mellan oss och slöt avståndet så snabbt att jag kippade efter luft. Varför gjorde han sådär? Gick som om att han ägde stället?, tänkte jag och kände mig genast torr i munnen.

"Möt mig efter skolan", viskade han och blinkade sådär flörtigt att jag inte kunde hjälpa att jag skrattade till. Lek eller inte men vafan trodde han om mig?

"Skulle inte tro det", svarade jag kort och vände blicken mot kön igen när det hettade till om kinderna.

"Kom igen nu, jag vet att du vill", fortsatte han och strök med ena fingret längs min arm så jag höjde frågande blicken mot honom igen.

"Du vet att brorsan skulle döda dig om han hörde dig just nu."

"Ha! Han kan ju alltid försöka", sa han med ett flin på läpparna.

"Möt mig, jag vill prata med dig om en sak", fortsatte han tyst och la huvudet lite på sned och sökte min blick.

"Prata? Men snälla, tror du inte att jag känner dig och vet vad du menar med att prata?"

"Nej det tror jag inte", svarade han helt allvarligt och jag kände hur gåshuden spred sig längs min arm, den arm han fortfarande smekte. Eller smekte och smekte, som han fingrade på.

"Lucas.."

"Möt mig vid fotbollsplanen, du kommer inte att ångra det."

"Det skulle jag med all säkerhet göra så nej, vi ses eller nå", svarade jag kort och drog åt mig armen.

"Jag väntar där på dig."

"Då kommer du att få vänta ett bra tag", sa jag lojt och gick bort mot Sabina.

Aldrig att jag skulle möta upp honom efter skolan. Aldrig. Fast nyfikenheten inom mig fick det att pirra till i magen. Vad kunde han vilja mig? Prata? Kom igen, jag har aldrig hör något om att Lucas gillar att prata så vad ville han egentligen? Det fanns ju bara ett sätt att ta reda på det och det var att faktiskt möta honom, vilket jag inte skulle.

Jag suckade och ställde mig bredvid Sabina precis i tid för att kunna beställa. När muggen med hett rykande kaffet låg tryggt i min hand gick vi ut till skolgården. Det var fortfarande varmt i luften trots att löven hade börjat skifta färg.

"Så vad ville Lucas?" frågade hon när vi hade satt oss ner på en av bänkarna.

"Prata", mumlade jag och blåste på kaffet innan jag tog en klunk.

"Ha! Säkert, säg nu, vad ville han?"

"Han ville prata."

"Prata? Prata om vadå?"

"Ingen aning. Han ville att jag skulle möta honom efter skolan."

"Allvarligt? Så du ska träffa honom?"

"Öh nej!"

"Jag hänger inte med, du ska inte träffa honom men ändå ska du få honom att bli intresserad av dig?"

"Han ska inte bli intresserad av mig, det har jag ju sagt hundra gånger! Så nej, jag ska inte möta honom, jag känner såna som han och det är inte prata han vill", sa jag frustrerat och lutade mig bak mot ryggstödet.

"Jag tycker att du dömer honom lite väl hårt, du känner ju faktiskt inte honom och tänk om han faktiskt bara vill prata."

"Vad skulle någon som Lucas vilja prata om? Vems sida står du på egentligen?"

"Just nu? Ingens. Du är min bästa vän men det som du håller på med, jag gillar det inte. Jag tycker inte att det är rätt mot vare sig dig eller Lucas."

Jag drog efter andan och suckade. Hade hon rätt? Var jag så förblindad av min egen tanke på att retas med Lucas att jag hade tappat perspektivet på det hela? Kanske.

"Så vad tycker du egentligen, att jag ska träffa honom?"

"Det sa jag inte men om det är så, jag säger om, att du faktiskt har några känslor för honom så varför inte träffa honom? Men om det är som du säger att du inte vill ha honom så tycker jag att du ska lägger ner ditt projekt med att retas med honom. Det är inte likt dig och det tjänar ingenting till."

"Herregud", mumlade jag och slöt ögonen.

"Jag har inte känslor för honom men-", började jag lätt uppgivet men blev avbruten av att Sabina puttade till mig i sidan.

"Vad?" frågade jag men fick svaret direkt då jag vände på huvudet.

Hela gänget av idioter klev ut från cafeterian med ett följe av några tjejer som svansade efter dom som om dom vore gudar. Däribland Sanna.

Jag vände tillbaka blicken mot Sabina som himlade med ögonen.

"Hon tror att hon har en chans på Lucas", viskade Sabina och skrattade till.

"Tekniskt sett så har hon det, dom har ju inte legat med varandra", sa jag och kände hur det knöt sig i magen.

Jag följde gruppen med blicken och kände hur nackhåren reste sig när jag mötte Lucas blick. Jag harklade mig och vände tillbaka blicken mot Sabina. Det var säkrast så, tänkte jag, irriterad över min egen reaktion.

"Ska vi gå in? Vi börjar snart", sa Sabina och reste sig upp.

"Visst", muttrade jag och följde efter henne.

Vi gick på behörigt avstånd från Lucas, Sanna och alla dom andra i den klungan. Det var nog lika bra det, tänkte jag och grävde efter mobilen i fickan när den plingade till.

Från Lucas 14:21
Glöm inte vårt möte..

Jag skakade på huvudet, det om något skulle jag glömma. Jag tänkte inte möta honom. Nej, nej och åter nej.